Hjälp! Jag har hittat en knöl i mitt bröst! En berättelse under "resans" gång, våren 2002.
................................................
Någon gång vid nyåret 01/02 tror jag att jag kände en knöl i mitt bröst för första gången. Jag var eller ville inte bli medveten om den så jag vet inte tidpunkten så noga.
Februari
I början av februari började jag må dåligt, kände mig deppig utan orsak och livet var inte så kul helt enkelt. Jag tyckte att det var konstigt eftersom jag trivdes med jobbet, var nyförälskad och tyckte att jag hade det riktigt bra!
Så jag grubblade och grubblade... Vårdepression? För stressigt på jobbet? ? ? ?
Plötsligt en lördagsmorgon någon vecka senare stod det klart för mig vad det gällde: JAG KÄNDE EN KNÖL I MITT HÖGRA BRÖST!!!!!!
Måndag morgon ringde jag vårdcentralen! Fick direkt hjälp att kolla upp att först i maj kan de ge akuta tider utan läkarremiss, så jag blev bokad på ett läkarbesök på vårdcentralen två dagar senare. Mådde dåligt, tankarna vimlade, pratade med Mats, syster Karin och några vänner...
Läkarbesök.
Läkaren kände direkt knölen och skrev en remiss. Tog lite andra prov också men allt var bra!
En veckas väntan på kallelse till mammografiavdelningen. Kallelsen kom två veckor före besöket.
Jag valde att inget berätta för barnen och bara för några i familj och vänkretsen. Det var nog inget. Jag har haft två ofarliga cystor i kroppen tidigare...
12 mars
Mitt humör hade pendlat mellan att jag var kolugn och nervvrak. Arbetskamraterna började undra, irriterad på barnen, håglös på mornarna....Ena dagen mådde jag jättebra, andra dagar gjorde magkatarren sig påmind och jag mådde allmänt dåligt i hela kroppen.
Idag var det äntligen dags att besöka Mammografimottagningen i Falun! Nervvrak hela gårdagen, resignerad på kvällen men en skön natts sömn med härliga drömmar.
Nu vet jag det jag ville veta fast ändå inte det jag ville veta!
Jag har två tumörer i bröstet- jag har själv sett dem på ultraljud!!
Bild: "Bröstcancer" av Gunilla Rohlin
Efter beskedet gick dagen i tomhetens tecken... Först hem till Anita - vågade inte åka hem till en tom lägenhet. Hem och berättade för mina tonårsdöttrar... Telefonsamtal med systrar och Mamma&Pappa... Mats kom och fanns!!
Mail till tjejgänget och arbetskompisar.
Jaha! Väntan till fredag innan jag får träffa operationsläkaren och får mer definitiva besked om tumörerna... Börjar med hjälp av flickorna skriva en lista med frågor till läkaren.....
13 mars
Mats sällskapar mig tiden fram till läkarbesöket och följer med vid samtalet med operationsläkaren! Det känns underbart att slippa vara ensam. Jag vet att jag kan klara mig ensam, men varför göra detta svårare än nödvändigt. Denna kris ska jag försöka ta mig igenom så lättsamt som möjligt! Anita erbjöd sig också att följa med till läkaren- Tack för Goda vänner!!!!!!!
Känner att jag måste välja bort jobbet ett tag. Viktigast är nu att se till att jag är i någorlunda balans, sköter min hälsa och har tid för flickorna - som ju även de hamnat i en kris.
Jämför även med min tid som akut strumasjuk. Då var hela kroppen och psyket påverkat och jag kunde inte göra någonting åt det - bara vänta tills behandlingen gjorde verkan. Det handlade om år!!!!!!! Nu har jag något som sitter långt ute på kroppen. Det behöver inte påverka mig vare sig fysiskt eller psykiskt. Bara ta bort "det" så fort som möjligt, är min omedelbara reaktion. Ta bort hela bröstet om det behövs - inget problem!
Jag gick upp tidigt och bakade morgonbrödet åt flickorna så de kunde äta det innan de gick till skolan. Somnade sedan snabbt om igen.
Åkte hem till Mats på eftermiddagen och fixade lite.
Känner mig orolig i magen och har drabbats av trötthet och modlöshet några gånger under dagen. I det stora hela lyckas jag, med hjälp av Mats och barnen, att hålla mig ganska lugn, låta bli att grubbla och istället invänta fredagen.
14 mars
I går kväll kom Mats och jag på att vi firade 2 månader tillsammans... Två månader - det känns som om vi alltid känt varandra! Tiden tillsammans med honom är ändlös...
Härlig, varm och mjuk
Din själ går min till mötes
Stormen tar oss med
I stormens öga
Älskar, talar, bor vi två
Ändlös är tiden
Dessa rader skrev jag för drygt en månad sedan. Hans stöd och närvaro under de senaste dagarna innebär något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Att vuxet och moget kunna dela glädje och sorg. Att våga vara den jag är, både liten och ynklig och stark och modig och bli bemött med hans närvaro och acceptans och ett och annat klokt ord, mycket skratt och kärlek blandat med allvar och sorg...
Vänner och arbetskamrater hör också av sig och jag har ett fantastiskt stöd och vet att jag kan be om hjälp, om och när jag behöver!
Dagen började och fortsatte i harmoni!
En härlig vårdag väntade oss. Solen strålade och vi kokade kaffe och bredde smörgåsar, tog med oss hundarna och gick ut på en långpromenad i skogen. Nuet blev viktigast och det enda viktiga! Sköööööönt!
Jag känner mig lugn, vet att jag måste finna mig i livets gång och vet att jag liksom alla andra måste möta varje dag som om den var den sista. Tror också att jag förstår varför jag varit så frustrerad den senaste tiden, tror att jag innerst inne hade vetskap om att något i kroppen var i obalans. Detta blandat med den otroliga glädje som förälskelsen till Mats innebär blev för mycket - jag blev frustrerad!
Denna frustration och den djupa oro och olust jag tidigare känt är helt borta. Starkast är nu känslan av lugn sorg och stark närvaro.
15 mars
Inser att det bara finns ett enda ord som beskriver mig just nu:
Ego
Läkarbesök på kirurgmottagningen kl 11.30.
Blev undersökt av operationsläkaren och fick veta att jag läggs in den 3 april och opereras den 4 april. Jag har två elakartade tumörer, vilket är samma sak som cancer.
Troligtvis tar man bara bort en del av bröstet. Huruvida lymfan måste tas bort vet man ännu inte, ett prov kommer att tas under operationen och ev kan en ny operation bli aktuell.
Jag kommer att vistas på sjukhuset 5 - 7 dagar och får därefter vänta 2 veckor på besked om efterbehandling. I bästa fall räcker 25 dagars strålning under 5 veckor. I sämsta fall får
jag börja med 7 veckors cellgiftsbehandling och först därefter 25 dagars strålning under 5 veckor.
Jag är sjukskriven fram till operationen och därefter återstår alltså minst 7 veckors sjukskrivning....
Detta innebär att jag får vänta ett bra tag innan jag får besked om det jag egentligen vill veta:
Hur lång tid tar det innan jag blir frisk!?
Min utgångspunkt är att jag kommer att bli frisk!
Träna mig i tålamod ... Det behöver jag!!!!! och lär bli tvungen att tåla mig under denna period - att lära mig att inte alltid kämpa och vara duktig...
Mats var med mig hela tiden och efter besöket tog han med mig till andaktsrummet i källaren. Där satt vi och höll varann i handen... Vi satt länge tysta och jag kunde gråta...
När vi sedan satt och pratade sa han att man kan se livet som en flod. När floden möter en sten kämpar den inte emot utan delar sig och sluter sig på andra sidan.
Så kan man även leva livet. Bara följa med - inte kämpa emot...........
Jag tände ett ljus för min före detta svärfar, Lys Vidare, som begravdes i dag. Flickorna är nere i Uppsala för att vara med på begravningen.
Nu sitter jag med ett glas vin framför Mats dator och tittar ut över skogen och åkrarna och ser skymningen falla. Mats står vid spisen och ordnar maten.
Mår efter omständigheterna oförskämt bra!
16 mars
Vaknade med solsken och underbart blå himmel... Innan vi kommit oss för att gå ut hade det mulnat på, men vi tog ändå en skogspromenad upp på berget. Mats förverkligade en dröm: Han bar upp slalomskidor och pjäxor och tog sig sedan ner på skoterspår och slutligen genom skogen... Hundarna och jag promenerade.
Märker att jag har oerhört lätt att komma ur balans. Banji blev otålig när Mats försvann ut en kort stund och jag spelade samtidigt en omgång Dx-ball ( oerhört stressande i sig...) Därefter var mina nerver på helspänn en lång stund efteråt. Annars fortsatte känslan av harmoni.
Bestämde mig därför för att åka ensam till Falun och ta emot flickorna i kväll. Det innebar några ensamma timmar och det kändes som en utmaning, men även skönt. Mats och jag har ju hunnit bli ensamvargar innan vi träffades och behöver värna om vår ensamhet emellanåt. Jag tror dessutom att gårdagen tog ganska mycket kraft ur oss...
Kände mig lite orolig i bilen hem men påminde mig om floden och att jag bara behöver följa med - inte kämpa emot och att jag får sällskap bara jag lyfter luren... Hysterin eller oron vill inte riktigt infinna sig - även om jag känner mig lite orolig.
Får fina mail, telefonsamtal, blommor och gästbokshälsning...
Omtänksamma och härliga ord: "Nåt som jag tror är allmänt bra är att försöka vara skapande. Ta fram målargrejorna och sätt igång. Målandet plockar ju upp känslor på ett annat sätt än orden. Jag tror på färg som en väg till ens inre.
Jag tror att man behöver gråta en hel del, såväl gammal som ny gråt och det kan målandet förlösa. Du har ju varit duktig så himla länge och klarat så många svåra saker att du nog behöver vara väldigt liten och känslomässig. Dessutom har du varit duktig även i det här fallet, meddelat alla, hunnit tänka på back-up för flickorna, ordnat och fixat. Släpp taget nu och låt det hända men jobba med dig själv och tillåt, tillåt, tillåt vad fan som helst att dyka upp."
"Ha de' så bra som du någonsin kan. Håll Mats hårt i handen och kom ihåg att vi finns här och att vi, med våra tankar, håller dig i den andra handen."
"du ska veta att jag finns här och du kan alltid höra av dig, dag som natt,
om stort som smått, om allt mellan himmel och jord"
"Det här klarar du, det vet jag, med din
vilja och envishet! Hoppas att det går
bra att jag ringer dig, för det kommer jag att göra"
"Var EGO och jag/vi
finns här. Du kommer att fixa det
här, det vet jag."
"Vi finns...tala om vad du vill att vi ska göra, så gör vi det..."
"Stanna hemma och gör saker som du vill göra (fundera inte på jobbet, det fixar vi..), umgås med Mats. Det är tur att du har en så underbar kärlek som har så mycket klokhet inom sig."
...
osv... osv...
TACK till min underbara familj och mina kära vänner! Ert stöd är ovärderligt!!
17 mars
Åsa och jag åkte och hämtade Mats och Bubba och for vidare för att uppträda med Andreaskören och vår Sambamässa i Dala Husby. Skönt att sjunga och rytmerna är härligt svängiga.
På tillbakavägen stannade vi hos Mats och tog med oss kikaren, båda hundarna och några av Mats kastplan och vandrade ut på åkrarna. Halvmulet men skönt med frisk luft och att få röra på kroppen...
Har fått ett jättefint mail från min kusin Eva som liksom jag haft struma och även opererat bort en brösttumör. Det känns jättefint att kunna prata med någon som har varit med och har erfarenhet!
Livet känns onaturligt normalt - allt fortsätter som förut... Jag befinner mig i ett vacum.
18 mars
Att vara tonårsdotter och ha en mamma som kommer hem och berättar att hon har bröstcancer kan inte vara så lätt. Jag fick ett jättefint mail från en arbetskamrat vars mamma fick cancer när hon var 14 år: Jag var själv 14 år när min mamma fick veta att hon hade
livmoderkroppscancer. Man vill trösta och vara stark men samtidigt är man så
liten och sårbar själv då. Mamma som är en så viktig person i ens liv och
som man är otroligt beroende av som tonårsdotter (även om man inte tror det
alla gånger...) är helt plötsligt sjuk och det finns inget man kan göra åt
det. Mamma och pappa är ju odödliga och kan inte bli sjuka. Eller det var i
alla fall det jag trodde när jag var yngre. Det är en jobbig känsla när man
är både liten och stor på samma gång att upptäcka att det inte är så, att
mamma och pappa visst kan bli sjuka.
Hennes mamma är numera frisk - så vi fick ytterligare ett exempel på att det ofta slutar bra...
Jag har fått tillfälle att prata mina flickor en och en. Jag vet inget "rätt" sätt, har inget facit att följa, utan följer bara min egen inre röst och försöker vara öppen och ärlig. Försöker att visa dem att jag inte är särskilt modig och att vi inte behöver vara det - att bara vi kan prata med varandra eller någon annan om våra känslor och rädslor blir allt lättare. Vi är alla ledsna och har visat det. Jag har också visat dem min "Bröstdagbok" och erbjudit dem att skriva något om och när de vill.
Har bestämt mig att gå en kurs i "frigörande dans" i vår. Gick en eftermiddagskurs i februari och tyckte att det var fantastiskt. Ett nytt och spännande sätt att få kontakt med mitt inre och släppa ut allt sånt där "strunt" som jag går och bär på. Jag mediterar sedan 20 år tillbaka och det är ovärderligt. Det hjälper mig att stanna upp och lyssna på mig själv. Jag vill ge mig själv möjlighet att må så bra som möjligt och jag tror att dansen kan vara ett sätt. Jag längtar också efter att måla. Mats har lovat att plocka fram sina målargrejor och jag håller på att leta fram mina akvarellfärger...
I dag gjorde jag några bilder till denna sida. Jag är van att arbeta i Photoshop men här hemma har jag bara Paint och tyckte att det var en utmaning... Två färgstarka bröstbilder blev resultatet.
19 mars
En intensiv men bra dag!
Åkte till jobbet för att avsluta allt inför sjukskrivningen och för att få träffa mina fantastiska arbetskamrater. Jag blev kvar i fyra timmar. Mycket prat och skratt som vanligt men jag hann även möta och växla några ord med många av dem en och en. Jag tror aldrig att jag haft så många bra arbetskamrater tidigare. Bra på så sätt att vi stöttar och uppskattar varandra i det vanliga arbetet. Sedan jag fick veta att jag har bröstcancer har jag känt ett fantastiskt stöd från dem och det är oerhört viktigt för mig!
Särskilt viktigt kändes det att träffa Ivana. Vi har kommit varandra så oerhört nära - vi är väldigt olika personligheter men har fruktansvärt roligt ihop samtidigt som vi har någon slags själslig obeskrivbar kontakt som jag bara haft med ett fåtal människor under mitt liv...
Nu kan jag helt släppa arbetet och känner att det var bra att få göra ett avslut för att sedan återkomma om tre eller sex månader med nya krafter.
Jag fick även en fin present - en kuddkossa och ett kossmobilfodral som muar...!!!!
Middag, utvecklingssamtal med Elins "mentor" och iväg på frigörande dans. I dag förstod jag innebörden av frigörande. Jag kände mig oerhört lättad efteråt. Jag gråter mycket under dansen. Det är sköööön befriande gråt och även glädjetårar.
20 mars
Mina tankar fastnar vid att mina tumörer inte syntes på mammografin- vare sig sist jag gick på kontroll eller nu... Vad innebär det? Har jag haft dem väldigt länge och är de "långt gånget"? Har cancern spridit sig till andra delar i kroppen eller inte?
Jag vet ju att jag måste vänta på dessa svar... men vad hjälper det. Jag VILL veta NU!!
Det vackra vårvädret låter vänta på sig. I går hade vi regnmoln och dimma ända ner på backen och idag är det nästan lika grått. Mats kommer hit under dagen och jag tänker ta en lat dag. Bara vara och tassa på här hemma.
På lördag/söndag ska jag träffa "tjejgänget" i Gävle. Vi bokade träffen i januari och jag tycker att det känns perfekt att få träffa dem nu. Vi har bildat en klubb av systerskap, fem kvinnor som lärde känna varandra på 70-talet och som återupptagit kontakten för några år sedan. Vi dricker vin, äter gott, pratar, skrattar och gråter tillsammans minst en helg per år!!! Däremellan skickar vi mail allt efter lust och behov. Ännu några livsviktiga vänner!!
Fick ett mail från Marina, ringmaster för Tjejringen. Hon lämnade två cancerlänkar och har haft cancer själv. Hennes sida börjar så här:
Det pratas för lite om cancer. Orsakerna är flera.
Cancer är en Schhh-sjukdom.
[medlidsamt] - Hon har c-a-n-c-e-r...
Lungcancer är dessutom en Skylla-sig-själv-sjukdom.
[förebrående] - Jaha, du har R-Ö-K-T...
Det är också en Tack-Gode-Gud-Att-Det-Inte-Är-Jag-Sjukdom!
21 mars
Tidig morgon. Har stoppat in morgonbrödet i ugnen och tar mig en stund framför datorn medan brödet bakas. Råkade precis läsa några rader i Elins skolpapper som ligger bredvid datorn. Hon gör ett arbete om Beatles. "Paul McCartney hade ett utåt sett lyckat privatliv. I nära 30 år levde han tillsammans med sitt livs stora kärlek Linda Eastman. Men 1997 insjuknade hon i bröstcancer och året därpå avled hon på familjens ranch i USA..."
Jaha - så var det slut på goda exempel...
När jag dör...
Det är väl lika bra att jag skriver om det också - mina tankar om min död. Inte min eventuella död - utan min död. Dö ska vi alla, så även jag.
Jag vill inte dö ännu, men faktum är att jag kan bli påkörd eller råka ut för någon annan dödlig olycka när som helst. Jag kan få en dödlig sjukdom osv osv
Vad kan jag då aktivt göra för att förhindra en för tidig död? Jag kan försöka leva säkert och hälsosamt. Försöka leva med glädje och skratt, med lite stress och mycket vila...
Den stora frågan är ändå: Kan min egen vilja hindra mig från att dö? Är det det jag ska gå in för. Att kämpa och vägra ge upp - aldrig ge upp bara kämpa på?
Jag vet inte varför jag har haft inställningen att det är viktigt att kämpa, att ha kämparanda och aldrig ge sig? Är det något allmänmänskligt? Vi kan bara vi vill...
Han/hon gav upp och slutade kämpa...
-är uttryck som känns välanvända.
När jag skilde mig insåg jag att vi inte alltid kan det vi vill! Jag var tvungen att erkänna att jag hade misslyckats med att låta barnen växa upp i en kärnfamilj. Det var en stor sorg... men gav jag upp bara för att jag slutade kämpa? Skulle det ha blivit bättre om jag kämpat på? DEFINITIVT INTE! Är det något jag är säker på så är det det!
Alltså räcker det inte bara med vilja - det är andra faktorer som också spelar roll.
Är det då att ge upp om jag inser att det inte är någon idé att kämpa, hur jag än kämpar så kommer jag ändå att stånga mig blodig? Att vi anser att de kämpande människorna är DUKTIGA, det är en självklarhet, då är man viljestark och hedersvärd! Jag har varit så fruktansvärt duktig i mitt liv och jag är duktig på att kämpa. Herre Gud vad jag har Kämpat!!! Kanske är det det jag har varit duktigast på... Kanske är det det jag byggt min livsfilosofi på - kämpa och var duktig så har du ett värde... Riktigt så enkelt är det inte men det ligger mycket mer sanning i det än jag tycker om att erkänna.
Under min akuta strumatid önskade jag att jag skulle dö... Jag mådde så fruktansvärt dåligt, hade inte sovit på evigheter och var sängliggande. Så här efteråt verkar det overkligt men så var det! Då lärde jag mig att min själ och min kropp tog över och lotsade mig igenom sjukdomen - jag behövde inte aktivt och medvetet kämpa, det fixade sig ändå. En kraft som jag därefter har litat mer och mer på...
"Hopp"
Där långt inne i magtrakten tänker jag mig att jag har en grön liten ärta.
Det är styrkan, modet, hoppet, livs- och drivkraften som drar mig med i livets stormar
och som leder och visar vägen när jag tappat fotfästet.
Gunilla Rohlin 1999
Denna kraft upptäckte jag egentligen redan under barnlösheten. Jag måste finna mig i att inte jag kan ha kontroll och styra allting medvetet. Det är bara att följa med och lita på min själ och min kropp. Ha förtröstan! Ha tillit till mig själv, själen och livet.
Min grundinställning till bröstcancern är att det här kommer att gå bra, sannolikheten att det ska göra det är hög! Alltså kommer det att sluta bra även om det blir jobbigt ett tag.
Tanken på att bröstcancern kan visa sig leda till min död känns ganska främmande men dyker upp emellanåt. Visst det kan vara så, men det vet jag inte och förutsätter det inte. Jag vet att jag ska dö någon gång och när det än blir så vill jag att jag ska känna att jag levt livet så bra som möjligt. Detta är det enda jag kan påverka. Livskvalitén!
Jag har alltså inte gett upp, att inte kämpa betyder inte att jag saknar livsvilja. Det betyder att jag i stället för att kämpa emot det jag ändå inte kan göra något åt, litar och lyssnar på min inre kraft och följer med i livets strömmar!
Idag har Mats och jag varit ute och promenad i tre timmar!!! Härligt, men lite motigt på slutet.
Nu väntar en välförtjänt slö kväll...
22 mars
Vi tillbringade några timmar på akuten med Åsa i går kväll. Under innebandyträningen fick hon ett klubbslag mot ögat. Turligt nog tog det precis i ögonvrån och läkaren kunde tejpa ihop såret och konstaterade att ögat var helt oskadat!!
Elin förbereder sig för att gå mannekäng på "Dragplåstret" i kväll. Det anordnas ett drogfritt ungdomsdisco med diverse andra aktiviteter på Lugnet några gånger per år. Årets nior har genom lottning fått bidra med ett antal
mannekänger och Elin blev en av dem. Mats och jag ska gå och titta på genrepet i eftermiddag...
Jag har blivit förkyld, trots all vila och den friska luften. Inte så farligt men tillräckligt för att vara påverkad.
24 mars
Söndag kväll...
"Tjejgänget" tillbringade lördag och söndag hos Ann Catrin i Gävle. Vi hann med en shoppingrunda, bilresa genom våra undomsdomskvarter, en promenad i Bologneskogen och ett
besök på Sylvanum förutom gemensam inhandling och matlagning som avslutades med en lång läcker trerättersmiddag. Vi fem har som vanligt stort utbyte av att träffas. Det är ingen idé att
förställa sig inför dessa vänner - vi känner varandra alltför väl och delar varandras glädje och sorg med ärlighet och kärlek. Jag befinner mig i ett svårförklarat tillstånd, en kombination av
knivskarp närvaro i nuet, tankspriddhet och overklighetskänsla. Njöt av att få vara sådan och åkte därifrån stärkt och tryggt förvissad om att denna kris delar jag även med Maria, Ann Catrin,
Annika och Maria. Tack för att ni finns!!!
Samåkte med Maria från Leksand och hon var väldigt villig att köra mig hem till Mats för en kopp kaffe och "inspekterade" honom innan hon fortsatte sista biten ensam... (Han blev Godkänd
- fattas bara annat!!!)
Känner mig uppfylld av helgen men hittar inte riktigt orden - tror att jag behöver tänka lite mer innan jag kan formulera mig.
Barnen har flyttat till sin pappa över påsken och en barnfri vecka ligger framför oss. Förkylningen vill inte ge med sig men har inte blivit värre.
25 mars
Vi fick ett mail från Ann Catrin i går kväll och hon formulerade det jag försökte få fram igår: Ja, en för alla, alla för en är det som gäller framöver. Det här ska vi klara!
Falun tur och retur inklusive bilbesiktning, långpromenad och lite småfix har fyllt dagen. Oj, vad dagarna börjar rinna iväg... Nu är det bara drygt en vecka kvar tills jag ska läggas
in på sjukhuset! Lite otäckt känns det, tror att jag försöker låtsas att allt är som vanligt och vill inte riktigt bli påmind om detta otäcka... Föredrar att göra på så sätt ett tag till...
Fick ett jättefint mail av en arbetskamrat idag. Hon skrev bl a: Jag har läst din sida idag igen - med stort intresse. Det är ju inte så att jag vill gotta mig i din situation utan mer för att lära mig och förstå andra bättre. Läste idag om din
ofrivilliga barnlöshet (som jag aldrig kommit till tidigare...) och inser att jag måste tänka mig för lite mer. Det är så lätt att uttrycka sig generellt om saker man faktiskt inte
har en aning om. Hrmmm.
I förra veckan fick jag ett mail från en helt ny besökare som tyckte om min sida eftersom den var "förtrolig".
Dessa mail gör mig glad - mitt "egna terapiskrivande" har också betydelse för andra. Det blir dubbelt meningsfullt med denna dagbok. Känner mig annars oerhört ego-trippad
och tvivlar emellanåt på meningen med min hemsida.
Mats och jag har haft problem att hitta ett lämpligt namn för vad vi ska kalla varandra, är vi varandras tjej/kille, flickvän/pojkvän, särbo, kvinna/man, kärbo? Inget av det känns bra.
En 48-årig flickvän!!, särbo låter så "sär"-aktigt, min kvinna låter lite föraktfullt osv osv
Efter mycket funderande har vi nu bestämt oss:
Vi kallar oss sambos!!! Det känns bäst!
Cancerlänkar:
