 Start |
Bröstdagbok
Gunilla Rohlin 2002 |
 Innan operationen |
 På sjukhuset |
|
5 april Nu är jag hemma - det gick fortare än vi trott! Jag mår mycket bra men är trött och kommer att återkomma med fortsatt dagboksskrivning så fort jag orkar! 6 april Det var härligt att komma hem. Elin och Tomas satt och åt lunch när vi kom. Mats lagade en specialkomponerad lunch, "efterbiten" (efter att tårtbiten var borttagen...), av brödtärningar, sallad, tomater, lök, köttfärs mm. Det blev så gott att vi (det vill säga Mats) även gjorde detta till kvällen då även Åsa flyttat hem och alla var samlade! Jag var trött, vilade både i solstolen ute på altanen och i sängen. Mats for hem och hämtade hundarna och handlade. Åsa kom och sov bredvid mig en stund. Hon hade övernattat hos en kompis och var osövd... Jag läste mail, talade i telefon och skickade mail. Försökte sammanfatta de senaste dagarna genom att skriva rent den handskrivna dagboken från sjukhuset. Det är mycket att smälta... Jag gav mig själv en spruta med blodförtunnande enligt de instruktioner jag fått av sköterskorna!!!! På kvällen kom verkligheten ifatt mig - jag blev övertrött, fick fruktansvärt ont i såret, frossa och magkrångel... Då försvann all tillit för en stund och världen kändes helvetisk. Jag tappade greppet... Räddaren Mats ryckte in och såg till att jag tog smärttabletter, fick strumpor på fötterna och sist men inte minst höll han mig i handen och lät mig få vara orolig!!! Jag blev snart lugn igen, insåg att jag nog bara var övertrött och somnade. De övriga satt uppe och åt chips och tittade på hyrfilm... Nu har jag sovit 11 timmar, tog smärttabletter en gång till inatt så att jag kunde sova på båda sidorna. Nu Känns livet bra mycket enklare - men jag känner att jag måste jobba med att ta det lugnt när jag är hemma. Det är mycket som pockar - jag tänker envist försöka strunta i det! Jag känner mig lite nere - beror nog mest på bristen på tålamod och acceptans att min kropp behöver vila! Men Jan-Erik och Maria från Leksand kom och hälsade på. Det var jättekul och uppiggande! Därefter la vi oss i soffan och tittade på reprisen av Så ska det låta! Nu ska vi äta och sedan sova - vi har båda mycket sömn att ta igen...
.............................................................................................................................. 7 april
Det är inte bara jag som måste hinna ikapp och smälta vad som hänt och händer. Både Mats och Åsa fick under gårdagen upp känslor som behövde bearbetas. Deras reaktioner liknade den jag hade i går kväll... Vi satt vid middagen och pratade om det och jag är jätteglad över att vi alla är vana att prata om våra känslor!!! Elin säger att hon varit mest ledsen innan. I går kväll fick jag ett strängt mail från Ann Catrin: Det är utomordentligt viktigt att du hämtar kraft inför efterbehandlingen. Vila, sov, ät, vila, sov, vila. Det finns absolut ingenting du måste göra hemma. Vårt nya begrepp "änglatofflor"( = dammråttor ) kan frodas länge utan att de går till attack. Let it be! Tänk inte! Möjligen får du måla! När du i sinom tid sovit, vilat och ätit kan du börja ta en och annan promenad. Se'n går du hem och vilar och sover! Gör som "mamma" säger. JA, jag ska försöka... Matthet - är vad jag kan säga om dagen. Jag är utslagen, tror att det beror på att smärtan nu nästan är borta och kroppen behöver vila, så jag tillåter mattheten. Det krävs lite tankestyrka för att inte bli rädd för kraftlösheten. Jag plockar fram tilliten och tilltron till att det som sker är bra och rätt bara jag låter det ske. Mats har åkt hem till Lövåsen för några timmar. Bubba följde med men Banji har stannat och sällskapar mig... Barnen ska göra lunch och är jätteduktiga att hjälpa till med både det ena och andra. Detta mail kom från mamma och pappa idag: Annika, Ann Catrin, Mariorna och Mats! Är det någon som ska ha blommor och tack är det du Mats. Det gör ingenting, att vi inte känner varandra genom att ha mötts. Vi tycker att du är precis den person som Gunilla väntat på och som kom precis när hon som mest behövde dej. Tack! Vi ser förstås fram emot att få mötas. Vi vill tacka för det stöd med tankar och tillrop som Ni gett Gunilla i hennes "tårtbits-kris" ! Det har inte hörts några bröst-toner utan bara omtänksamma bevis för Ert stöd. Det är värdefullt att i alla krissituationer få understöd av förbön (religiöst uttryckt) eller mångtankestöd (Psykologiskt/para-) så som det erfarenhetsmässigt och även experimentellt visat sig (senast i en notis i Vi) , även dokumenterat i vetenskapliga rapporter. Ett speciellt tack till Mats, som vi ju inte känner annat än genom hans otroliga insats med E-mail, personlig närvaro vid Gunillas sida samt deltagande i hemsidan! Att vi får bevis för att det gamla "Gävle-gänget" håller måttet är ju inte förvånande. Det är ju inte heller Mats insats, om man förutsätter, att han upptäckt vilket fynd Gunilla är! Tack alla, det värmer!! Jag säger också Tack!!!!!!!! Mamma och Pappa, Mats, Gävlegänget och alla, alla andra!!!!!! 8 april Ytterligare en lång natts sömn har gjort gott. Idag har flickorna gått till skolan och vardagen är tillbaka. Verkligheten och normaliteten börjar återkomma. Jag har gång på gång gått igenom hela förloppet av händelser efter sjukhusinskrivningen. Det mesta är nu bearbetat men rätt som det är dyker ett minne upp - Hur var det med det och just ja- hur var det? Svullnaden i bröstet har gått ner och jag konstaterar att jag kanske måste byta ner mig en bh-storlek. Det är helt otroligt att bröstet är så väl bevarat, jag tror inte det kommer att synas ett ärr ens - så vad gör det?! Läser igenom alla mail och lyckönskningar en gång till och hittar detta från min syster Birgitta: Gunilla, Vi vill bara tala om att vi tänker på dig !! Inte förrän i dag har jag klarat av att läsa din bröstsida. Min lillasyster får inte ha cancer: Hon KAN helt enkelt inte vara sjuk........och definitivt inte ha cancer. Du är en modig lillasyster, det är jättemodigt att våga berätta om sina känslor och innersta tankar som du gör. Nu rinner tårarna igen... Det är inte underligt att allt gått så bra - ett sådant otroligt stöd jag har och har haft. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt eller varit medveten om något liknande... Den 24 april klockan 9.30 har vi läkartid på Kirurgmottagningen. Det blir ytterligare en ny läkare som ska meddela vad analyserna lett fram till och vilka behandlingsmetoder som kommer att bli aktuella. Jag är nu sjukskriven fram till den 10 juni och det ska räcka om det enbart är strålbehandling som blir efterbehandling. Det finns en möjlighet att jag innan strålbehandlingen ska cellgiftbehandlas i 7 veckor. I så fall blir sjukskrivningen betydligt längre... Jag försöker att låta bli att spekulera så mycket i vilka metoder som kommer att bli aktuella. Självklart hoppas vi att strålbehandling ska räcka. Om inte, så får vi ta de bekymren när de blir aktuellt... det är onödigt att bekymra sig om detta redan nu! Väldigt lätt att tänka och säga... men det är i alla fall vår utgångspunkt just nu.
.............................................................................................................................. 9 april I går kväll tog vi bilen till pizzerian och Mats bjöd flickorna och mig på pizza på hans vis. Elin fick välja sort först och så delade vi den på fyra medan Åsas pizzaval tillverkades. Åsas åt vi under tiden som Mats val låg i ugnen och när vi delat på den tredje pizzan var vi proppmätta. Stämningen var hög och vi firade att allt gått så bra och att vi nu kan andas ut. När vi kom hem stod blommor och väntade utanför dörren... Ivana hade varit förbi med tulpanbukett och skulle överraska... och webbgruppen på jobbet skickade en underbar blomsteruppsättning. Det är härligt att frossa i alla fantastiska blommor som samsas här hemma - änglatofflorna minskar definitivt i betydelse och ögon och näsa fröjdas! Jag mår definitivt mycket bättre. All värk är borta och darrigheten minskar. Idag ska vi åka ut till Lövåsen och ta bilen ut i skogen så att vi kan ta en kort skogspromenad...  Mats behövde arbeta och jag vilade, solade, målade (snarare kluddade) akvarell och en trädgårdspromenad var vad jag orkade med.
Jag scanrade även in några av de bilder/anteckningar jag gjorde på sjukhuset. Jag ska bearbeta de flesta lite mer innan de blir publicerade... Detta skrev och ritade jag natten efter operationen. Matisse kvinnobilder fick jag på ett vykort från Kia - en gammal gymnasiekamrat som varit inne och läst på min hemsida. I kväll gav jag mig själv den sista sprutan med blodförtunning. Ärren besvärar mig nästan inte alls - bara när vi körde på grusvägen i Lövåsen... så nu antar jag att jag snart kommer att känna mig i form igen. Härligt!!!
..............................................................................................................................  10 april Hundarna har kommit mig väldigt nära den senaste tiden - särskilt Banji. Hon har vakat över mig, följt mig i hälarna och legat bredvid mig när jag vilat. Det är fascinerande att djur kan känna på sig att man är dålig. I dag har Mats varit i Stockholm hela dagen så jag bad Anita komma och äta lunch och sällskapa mig. Hon kom vid lunchtid, vi hjälptes åt att göra lunchen, åt och gick sedan en mycket lugn promenad med Banji. Jag kunde gå riktigt långt och Banji är väldigt lydig när inte Mats är med. Vi tränar på att hon ska lyda mig även när Mats är med. Åsa kom hem under lunchen med sin klasskompis Malin och gick ut med Bubba. Anita och jag satt i solstolarna på altanen, drack kaffe och pratade hela eftermiddagen. Det är sällan vi har tid att prata ostört utan barn och familjer. .............................................................................................................................. 11 april Jag förstår att jag nu kommit in i ett nytt skede/tillstånd. Den dödsfixering jag kände har övergett mig och nu ser jag en frisk framtid framför mig! Jag kan inte vara säker på att cancern inte har spridit sig men vem vet och kan garantera att de ska vara friska för all framtid. Oavsett vad som händer och kommer hända i min kropp är jag frisk nu och det är det viktigaste. Även det faktum att en eventuell framtida cancerdöd inte blir aktuell i morgon eller om ett halvår/ett år gör det hela mer greppbart. Jag tänker: - har jag tur så är det nu över, jag strålbehandlas och Thats it... - har jag otur så har cancern spridit sig och det finns då tre alternativ: Vem kan garantera att de inte drabbas av cancer inom närmaste 5-årsperiod? Sannolikheten är kanske lite större för mig, men ... vadå!? Ingen av dessa alternativ innebär en snabb bråd död utan i stället en process mot friskhet eller sjukhet. Inget av det hindrar ett gott leverne i ett antal år framöver. Får jag 5 år till så är barnen äldre och jag lyckligare... 10 år till - jättebra... 17 år till så blir jag pensionär -toppen!!! Vi sitter alla i samma båt, vi är friska eller sjuka, lyckliga eller olyckliga. Vi kan försöka bidra genom att lyssna på oss själva och vår kropp. Bli medveten om: Vad vill jag? Vad gör jag? Hur känns det? Försöka leva så lyckligt och bra som möjligt... just nu... för det är bara det vi kan göra något åt. LEVA I NUET! Du och jag och världen Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda. Här går vi nu Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet. Werner Aspenström Vi söker en husbil eller skåpbil som går att bygga om till husbil. Efter att ha hittat en annons i dagens tidning hamnade vi i Rättvik, men den husbilen passade inte våra behov. Vi stannade och njöt av en av Sveriges vackraste vyer - Siljan sett från berget när man kommer körande från Falun in mot Rättvik, körde förbi Dalhalla och kikade ner i kalkbrottet, åt dagens lunch i Rättvik, besökte Claes Ohlsson i Insjön, intervjuade ett äldre par i hemmabyggd husbil på Claes Ohlssonparkeringen och drack kaffe hos Jan-Erik och Elin i Rönnäs innan vi var hemma igen. Jag börjar få tillbaka mina krafter. I dag är det en vecka sedan jag opererades. PS! Hälsning till Annika, som jag inte känner men som följer min bröstdagbok: Agda är min mormor som fyller 100 år i sommar. Agda90-min hemsida är döpt efter henne! DS
.............................................................................................................................. 12 april  Stig Carlsson lånar ut ett av sina vackra foton. Humleblomster är en av mina favoritblommor - de är så vackra! Inte pråliga utan vackra... Jag har gjort en startsida till Bröstdagboken. Det är en utmaning att skapa sidorna på min gamla dator - jag har ingen editor utan html-kodar allt i notepad. Jag har fått positiv respons på gårdagens inlägg i dagboken. Jag var själv nöjd när jag hade lyckats formulera meningarna - egentligen är det ju så otroligt enkelt: Lev NU! En arbetskamrat skriver: När jag läste dina rader om att leva i nuet så gick pulsen plötsligt ner från 320 till normaltakt. Tack snälla Gunilla för att du hjälper mej (och säkert många många andra) att få perspektiv på tillvaron!! Så himla bra skrivet idag i dagboken! Alldeles så är det ju. Väldigt tänkvärt för alla oss som ännu ej har någon diagnos! skriver Ann Catrin. Pratade med mamma som berättade att mormor Agda är krasslig. Vi håller på att förbereda hennes 100-årsfest i sommar... Vi håller tummarna att hon får uppleva den - för det ser hon fram emot! Jag hoppas men vet inte om jag kan närvara och min syster Karin har tagit huvudansvaret för kalaset. Tanken är att vi barnbarn ska ordna en heldagsfest med enkel mat för de närmaste och skånsk mottagning med 7 sorters kakor på eftermiddagen. Se där! Jag börjar planera framåt...
13 april Din dagbok berör mig så enormt. Att läsa om dina tankar och funderingar har förlöst känslor, tårar som jag hållit inom mig för att vara stark och duktig för min bröstcancerdrabbade kamrats skull... Din dagbok är till tröst - den andas samma positiva grundinställning som den jag känner hos min kamrat. Dessutom sätter den ord på de känslor hon och jag inte klarat av att - eller velat - prata om. Här kan man verkligen tala om "plask i tangentbordet". Tack för dem! :-) Dessa rader kom i ett mail från en arbetskamrat igår kväll! Hon berättar att hon börjat skriva flera gånger tidigare men inte skickat iväg det eftersom vi inte känner varandra så väl och eftersom många andra skriver. Vilken tur att hon till slut bestämde sig!!! Hennes mail värmer långt in i hjärtat och själen... TACK!! För mig har det alltid varit oerhört viktigt att försöka sätta ord på tankar och känslor - så fort jag lyckats formulera det jag vill så känns det bättre, det är de oformulerade tankarna/känslorna som är tunga att bära... Jag har förstått av mina vänner att skillnaden mellan mina känslor och deras inför cancern inte är så stor - det är som om vi alla drabbas... och vänners stöd är oerhört, oerhört värdefullt oavsett om vi känner varandra väl eller inte. Naturligtvis är det även otroligt positivt och upplyftande att förstå att mitt egotrippade skrivande har betydelse, kanske till och med hjälper andra!!!! Ju mer jag beslutar mig för att tycka om och respektera mig själv, mina känslor och min själ - desto bättre blir livet! Det är så oerhört enkelt: Tyck om dig själv, så gör andra det också! Jag lyssnar på mig själv och försöker att sätta ord på det jag upptäcker. Accepterar och respekterar mig själv, en del insikter gör ont och är väldigt svåra att acceptera - men jag försöker att tycka om även mina sämsta sidor... Nu har Ann Catrin kommit och hälsat på, så mer dagbok blir det inte idag. Fortsättning följer...
14 april  Mannen med de två hundarna kom in i mitt liv... Nu behöver vi 30 000 kr... På eftermiddagen åkte Elin och Åsa med mig till Mats och vi målade med olja alla tre. Det är nytt och spännande för oss alla tre och vi testade oss fram med stöd från Mats. Efter några timmar bestämde vi att vi skulle låta det torka och komma tillbaka någon annan dag för att göra färdigt. Jag får inte bara mail. Även Gästboken fylls med fina hälsningar!!! 15 april Kvällen innan jag lades in på sjukhuset var jag på frigörande dans. Där fick jag en fantastisk upplevelse som jag tidigare berättat om: I mina tankar byggde jag upp en stor, gulorange friskhetsbubbla som jag placerade mig inuti. Den omslöt mig helt. Under dansen kom alla mina vänners och släktingars tankar och kraft och fyllde mig och bubblan med en enorm styrka och värme - deras läkande tankekraft. Det tog ett tag att förstå och känna vad som verkligen hände och när det gått upp för mig, stod jag rakt upp och ner mitt inne i musiken med tårarna rinnande. Då kände jag Linneas (vår ledare) hand läggas på min rygg. Hon förslöt bubblan... Vilken gåva och styrka!  Jag fylldes av en oerhört trygg trötthet och resten av dansen bars jag fram av oss alla i en friskhets- och glädjedans... Vi dansade mig frisk! De stora, otäcka, äckliga och avskyvärda cancertumörerna som legat och förgiftat min kropp och mitt sinne tvingades bort -
Jag är frisk...
inte sjuk!Denna trygghet och förvissning har följt mig genom operationen och läkningen. Nu har läkarna tagit bort det sjuka i min kropp. Jag är frisk! Det har varit intressant att följa hur kroppen reagerat på de båda ingreppen. Ärret, 2 cm ovanför bröstvårtan, är c:a 5 cm långt. En bit under armhålan (nästan i höjd med bröstärret) har jag ett 3 cm långt ärr där 4-5 lymfkörtlar har tagits bort. Jag har knappt känt någon smärta eller besvär från bröstet, jag tolkar det som om även kroppen kände en befrielse av att cancern avlägsnades... Däremot har jag haft betydligt mer ont och besvär från lymfkörtelärret. Det har varit tydligt att kroppen blivit av med något den använde och inte kände ett behov av att avlägsna. Nu verkar den ändå ha anpassat sig. Jag kan röra armen helt obehindrat och det tror jag beror på att de inte behövde göra ingreppet i själva armhålan. Jag har ingen känsel en bra bit ovanför ärret, annars är mina besvär minimala. Det kliar lite och sticker till ibland... Min kondition ökar dag för dag och snart är det dags för långpromenader igen! Jag är frisk! Vi söker hitta möjligheter att kunna köpa "HUSBILEN". Solen skiner, vi är lediga och vill ut i naturen, njuta och måla... Vi vill ha den NU! Vi kan ha hittat en lösning... 16 april
17 april Igår ägnade jag mig åt Leo - Mats pappa. Vilka bilder han skapat! Mats har högar liggandes med hans teckningar och tryck. Jag läste tidningsutklipp och tittade på foton... Webbsidorna med hans tryck är under bearbetning, vi har valt ut ett litet antal till försäljning. Vi får komplettera sidan efter hand... det finns mängder att välja bland! Under skapande dansen på kvällen följde Leo med mig. Det är vidunderligt att en person jag aldrig träffat kan kännas närvarande och bekant. Dansen gick i glädjens och lugnets tecken - och trötthetens. Jag kände en enorm trygg trötthet. Inget rus, enbart en lugn lite "låg" skön känsla! Först sent i går kväll hade jag tid att lägga ut gårdagens dagbok... Nu är det eftermiddag och när jag läser det jag skrev i morse ser jag att jag kallat den frigörande dansen för skapande dans - den var visst det för mig i går. Skapande och kreativ... Undra på att jag blev trött!! Vår puls steg i topp när en onkologsköterska från Uppsala ringde. Jag ska göra två läkarbesök den 24:e. Detta har ingen tidigare upplyst oss om. Tusen frågor dök upp i mitt huvud. Jag var dödsdömd och hopplöst svårt cancersjuk - men det kändes så fel - jag känner mig så väldigt frisk, ju! När jag frågade rakt ut varför detta besök skulle ske, bad hon om ursäkt att hon skrämt mig och förklarade: - Vid alla cancerfall kopplas ett antal olika typer av läkare in och de beslutar tillsammans om bästa behandling. Läkarna från Uppsala reser till Falun med jämna mellanrum för att träffa alla patienter. Först på morgonen ska vi träffa en kirurg och det besöket har jag haft bokat sedan operationen. På eftermiddagen ska vi träffa onkologen från Uppsala... Sköterskan ville att jag skulle lämna blodprov någon dag innan för att läkarbesöket skulle bli effektivare. Jag beslöt mig för att tro på henne. Mats fick idag besked om att han ska ögonopereras i Örebro den 13 maj! Skönt att det äntligen blir av!! Mats och jag har fortsatt att arbeta med Leos bilder och sent i kväll kommer webbsidan att vara klar. Det är många dagars arbete att få ordning på hans fantastiska bilder. Det finns både tryck och original att sälja. Motiven är från Skåne eller Höga Kusten. Leo färglade en del av trycken innan han sålde dem och det finns även kvar ett stort antal färglagda tryck. Vi kommer att sälja efter hand vi får ordning på dem. Våra ansträngningar att få ihop pengar till husbilen fortsätter: Är det någon som behöver (eller vet någon som behöver) en Ålandssnipa? Det är en öppen plastbåt på 5,5 meter med 10 hk B&S inombordare. Pris 14 000 kr. 18 april Verkligheten börjar söka upp mig. Inser att det kommer att bli mycket svårt att klara min ekonomi på sjuklönen. Jag kommer att ha 80% av lönen de tre första sjukskrivningsmånaderna och därefter 90%. Min fackliga sjukförsäkring börjar gälla först efter 9 månaders sjukskrivning... Jag måste därför söka upp banken och se om de kan underlätta för mig med lånebetalningarna och ansöka om bidrag via sjukhusets kuratorer. Det känns tungt - jag har precis kommit över vattenytan vad gäller ekonomin. Jag började precis få allt att gå ihop. Någon semesterresa var inte att tänka på, men mina skulder började minska sakta men säkert... Jag vet ju att det går att klara sig på nästan ingenting, men för barnens skull önskar jag att det inte ska bli alltför tunga månader. I köket slår Mats mig i allt - han lagar underbar mat och jag är sååååå matlagningstrött efter 16 års vardags- och 5 års minibudgetmatlagning. Så jag och barnen njuuuuuuter! När jag hade kommit hem från sjukhuset berättade Mats vid något tillfälle att han inte kan baka kanelbullar och tycker att det är såååå gott - men DET kan jag!! Så jag lovade att jag skulle göra det så fort jag orkade... Nu kan jag inte skylla på någonting längre, så i dag ska det ske: Gunilla ska baka bullar! Bara för att jag kan är det inte särskilt vanligt. Jag minns en gång i Luleå då min granne Anna-Lena ringde på dörren och sa: - Ingen annan i trappen bakar och det luktar bullar - BAKAR DU!!!!!!!? Det är väl bäst att lämna datorn och göra slag i saken... Rapport om resultatet kommer! Bullarna blev goda - jag fick godkänt! Elin och Åsa jublade när de kom hem och Mats fick också bråttom hit. Efter bullbaket (och en skön tupplur i solstolen) gjorde jag lasagne och kände mig ännu mer som en god mor. Detta + att jag på begäran stekte plättar i går innebär att jag på två dagar gjort årets mammainsats! Nu kan jag vara nöjd och återgå till den vanliga mamman igen! I kväll var Mats och jag och tittade på ytterligare en campingbil/husbil. Även den passar våra behov men var billigare. Vi har alltså nu två bilar att välja på. Då tog tröttheten över... Nästa sida... .............................................................................................................................. |
"Självporträtt" av Leo Sjöbomcancerlänkar | På sjukhuset
Bröstdagboken: Efter operationen
Kvinnobild av Hernri Matisse 1952
..............................................................................................................................
© Gunilla Rohlin 2002