26 mars
Mats och jag drömmer om en husbil för att kunna ta oss ut i naturen och kunna resa runt i Sverige. Mats har planer på att inreda en "van" som kan fungera att sova i, samtidigt som när vi så önskar ska fungera som transportmedel för oss, alla barn och hundarna... Vi tror att vi hittat en lämplig bil/"van"...
Idag hittade vi en fin begagnad dubbelsäng till Mats lägenhet. Vi testade tidigare en "ungdomslösning" med madrasser på golvet - men ssåååå unga vill vi inte vara...
Mats är sjukskriven och går och väntar på en ögonoperation i Örebro. Den senaste veckan har han haft mycket besvär av sitt blödande öga och går stundtals runt med en svart "sjörövarlapp" över ögat. Ni kan tänka er själva: Att bara kunna se ordentligt med ett öga och dessutom ha massor med blod flytande omkring i synfältet på det andra... Han klagar aldrig men jag märker att han har det jobbigt... Jag hoppas att han snart får sin operation gjord!
Är i Falun och passar på att träffa Anita och barnen, betalar räkningar och ringer viktiga samtal...
Nu väntar Påsken och äntligen ska jag ta mig tid att måla! Starka färger längtar jag efter. Explosioner men även harmoni. Vi får se vad jag kan åstadkomma och vilken effekt det har på mig.
Mats har erbjudit sig att uppdatera min bröstdagbok under sjukhustiden, så jag tar med mig papper och penna. Om han vill kan också han skriva om hur han upplever det hela.
..........................................................................................................
..........................................................................................................
27 mars
Fick telefonsamtal från pappa i går kväll. Min moster ligger sedan länge svårt cancersjuk och de senaste dagarna har kusin Eva och mamma/pappa suttit hos henne mest hela tiden.
Mats ringde precis och kommer och hämtar mig - han "körade" i går kväll och monterade upp den nya sängen... Påsken tillbringar vi hos honom i Lövåsen.
..........................................................................................................
..........................................................................................................
28 mars - Skärtorsdag
Det är intressant hur olika bemött jag blir på grund av min situation. Jag
har mött allt ifrån att inte låtsas om någonting till att ta upp en diskussion
om hur jag vill ha det efter min död. Jag tror att detta är resultat av egna
rädslor och jag noterar det enbart - jag kan inte värdera hur andra ska reagera.
Själv noterar jag en viss dödsskräck/dödsfixering hos mig själv. När jag av min
husläkare fick förslaget att vänta med behandling av mitt förhöjda
kolesterolvärde till efter bröstcancerbehandlingen, satte tankarna igång.
Eftersom jag ändå ska dö behöver jag inte medicinera - är det så han tänker?
TIPS!
Den 31 mars, på Påskdagen, sänder TV 2 "Att leva med bröstcancer" kl 21.15.
Nu ska vi fira påsk, träffa vänner och bara vara. Återupptar
dagboksskrivandet närmare operationen. Fortfarande lyckas jag skjuta denna
framför mig och mår riktigt bra!
|
 |
 |
|
Denna bild målade jag från Mats köksfönster idag:
Skärtorsdag 2002
|
senare på kvällen gjorde jag
Rädslor i Photoshop.
|
..........................................................................................................
..........................................................................................................
29 mars - Långfredag
En barndomsvän till Mats kom sent i går kväll och övernattade. Det känns
härligt att få ta del av glimtar ur Mats tidigare liv...
Jag tittar på mina bilder. Jag ser att bilden Rädslor ska heta Döden! Båda
bilderna kom ur/till mig i går och är representativa för mitt tillstånd.
Ytterligheterna: Lugnet och rädslan...
Vilken underbar vårdag! Jag satt länge i solen och njöt - vilken värme... Fram
emot kvällningen tog vi en promenad över åkrarna - det visade sig bli en
kärlekspromenad. Först sprang två rådjur framför oss, sedan hörde vi och såg
ett hägerpar som lyfte när vi kom närmare. När vi följde dem med kikaren kom det
första andparet flygande och därefter ett svanpar. Tre ormvråkar svävade långt
borta över
skogen och vi såg och hörde ett starpar uppvakta varandra i en trädtopp. Ett krikpar och ytterligare ett andpar
dök också upp och landade i vattnet...
..........................................................................................................
..........................................................................................................
31 mars - Påskdagen
Jag fick ett härligt mail av Ann
Catrin i går:
"försök att låta bli att planera begravningen i detalj. Krasst sett är det så
här: Du ska ju inte dö på operationsbordet utan längre fram, i så fall. Du
hinner planera begravningen. Vi kan hjälpas åt att välja musik och verser och
allt. Jag kan skriva mitt tal medan du lever så får du t.o.m. höra det!!"
Visst är det så, hon har så rätt... men jag tror tankarna och bilderna om min död
behövde fram och ut. Jag känner mig lugn just nu - men jag kan konstatera att jag är
mer rädd för döden än jag hade trott! Det har framför allt med barnen att göra - jag vill inte att de ska bli moderslösa... Likaså känner jag en stor sorg över att de ska behöva vara oroliga och uppleva detta också! Jag tycker att de fått uppleva tillräckligt mycket tunga saker under sitt korta liv!!! Det gör ont att behöva orsaka dem denna oro också!
I går bakade vi bröd hemma hos Mats kompis Klasse. De har en vedugn i sitt kök och vi hade jättetrevligt och oj så gott brödet blev! Det hela avslutades med
underbar vedugnsbakad pizza och en långpromenad hem i nattmörkret!
Flyttar hem till Falun i kväll. Elin kommer också hemflyttandes. Nu är det bara
två dagar kvar tills jag läggs in. Försöker tänka positivt och längta tills det
är över men vill helst bara dra täcket över huvudet ett tag till...
Läser och funderar på några rader som jag skrev till Mats för någon månad sedan:
Jag tänker på mitt liv som en amöbabubbla som växer med allt som finns nu och
här och att jag inte avstår från något...
tänker att livet är en resa
- jag älskar att resa bara för man inte kan göra annat än bara vara där man är
fast man är på väg någon annanstans
Så vill jag leva livet
ständigt på väg någon annanstans
men bara vara där jag är just nu och plocka in allt jag vill ha med mig på resan
ta in allt jag vill av det som finns runt mig
inte avstå något
i så fall stanna upp tills det är dags att gå vidare igen...
låta människor och platser stanna så länge de vill
släppa dem när jag eller de vill
och återvända
släppa in igen när vi vill...
Så vill jag leva livet!!
Mats, Bubba och jag tog en långpromenad genom skogen. Vi såg tussilago och njöt av värmen. Sedan blev jag rastlös och ville hem. Fast på vägen hem började olustkänslor komma och nu är jag oerhört rastlös!! Springer runt och plockar, vattnar blommor, slår av och på TV:n, surfar på
Internet, skickar mail, ringer samtal men kan inte slå mig till ro...
Elin är hos sin Tomas men kommer hem för att se Bröstcancerprogrammet med mig - jag tror att jag är skiträdd för det. Rädd för vad som ska dyka upp, vilka känslor jag ska få...
Tar ett djupt andetag och tänker på min amöbabubbla. Jag reser genom livet och tar in det jag orkar och vill. Nu vill jag inte riktigt veta allt - vill låtsas som ingenting, vill vara mindre skör... Jag känner mig så bräcklig!
Häromdagen fick jag ett rejält brännsår efter Banjis koppel på tre fingrar. Det brände kraftigt och djupt och smärtan var stark. Inte mer behövdes för att jag skulle komma i obalans. Lite smärta...
Vad kan då inte en sådan här operation och behandling sätta fart på?
Ett djupt andetag igen och så inse att jag inte kommer att vara i balans. Att jag måste acceptera att må dåligt, vara orolig och ledsen... Försöka ta det som det kommer och möta det med en öppenhet och acceptans. Det är klart att jag klarar det men
JAG VILL INTE!
Jag vill inte ha cancer!
Jag vill inte vara med!
Det känns tungt att göra vänner ledsna - men de har också rätt att veta och följa med på resan. Jag kan för första gången förstå att människor kan välja att hålla tyst... även om det inte är mitt val. Slippa göra vänner ledsna och rädda... Låtsas som ingenting!!
Jag har dragit mig för att ringa Lena och Hubert, mina gamla grannar och nära vänner från Luleå. I kväll blev det gjort och naturligtvis blev de väldigt ledsna...
Snart kommer Elin och jag tar sats för att se TV-programmet om Bröstcancer. Känner mig betydligt lugnare nu - måste ständigt påminna mig om att jag inte behöver vara duktig, jag ska slå mig till ro och möta livet allt eftersom. Lita på min kropp och min själ och min omvärld... och inte kämpa mot det jag ändå inte kan göra något åt! Lägga energi på det som är positivt och livsbejakande och som går att göra något åt...
..........................................................................................................
..........................................................................................................
1 april
Det var inte så farligt att se TV-programmet "Leva med bröstcancer". Elin satt med mig och Mats hemma hos sig, vi har spelat in det för att Mats och jag ska kunna se det tillsammans senare. Programmet kändes ärligt och trovärdigt. Elin och jag fick tillfälle att prata lite mer om min behandling och framtiden.
Nu ska jag försöka att städa lägenheten innan klockan blir för mycket. Solen skiner och klockan är 8.30. Dagen kan säkert bjuda på en härlig långpromenad också!
Gårdagens rastlöshet och oro är för tillfället bortblåst. Det är som någon sa i TV-programmet:
Cancerbeskedet har öppnat alla sinnen och jag lever i en berg- och dalbana...
Lägenheten blev städad och jag åkte ut till Mats och vi tog vår dagliga långpromenad, denna gång 1 1/2 timmes skogspromenad. Snön är borta i skogen. Det är bara på stigar och vägar som det är isigt...
Mats känner också oro inför operationen och framtiden, jag tror att han "kom ikapp mig" i går när han såg TV-programmet. Ann Catrin skriver att hon känner sig vrålfrustrerad över att det inte finns något man kan göra för att ta bort det och få allt att bli som vanligt igen. Jag vill slå folk på käften som klagar över allt så'nt där vanligt klag som vi alla släpper ifrån oss när allt är rätt OK. Min kompis har bröstcancer, FATTA för helvete och HÅLL KÄFTEN- vill jag skrika, men det gör man ju inte utan man håller välanpassat igen.
Vi blir fler och fler som åker i berg- och dalbanan!!!!
Idag har jag för första gången tänkt mig in i det mest positiva beskedet:
Tänk om vi får veta att cancern inte har spritt sig och att det räcker med 5 veckors strålbehandling...
Nu är det bara en dag kvar innan jag läggs in...
..........................................................................................................
..........................................................................................................
2 april
Sista dagen med cancertumörerna! Det känns skönt att de ska plockas bort från min kropp. Mats säger att jag dras med tre knölar- två elakartade och en godartad...
Den godartade avstår jag inte!
Det känns underligt att jag bär på något så farligt och det enda jag märker av dem är att jag kan känna dem i bröstet när jag känner efter! Annars är jag och känner jag mig helt frisk!
Fast...
här drar tankarna okontrollerat iväg ibland. Jag har lite ont i knäet och har så haft en tid - kan cancern ha spritt sig dit? När tog jag cancerprov på livmodern sist? Hoppsan - det där lilla onda i ryggen kan det vara lungorna... För den
inbillningssjuke är detta paradiset av möjliga sjukdomsfrosserier! Jag är bara lite inbillningssjuk och numera går det ganska fort att slå ifrån sig tankarna när de dyker upp.
Det verkar som om min mail fått fnatt. Idag på morgonen har det kommit mail i flera omgångar, skickade både den 31/3 och den 1/4...
Jag har gjort en banner till min Bröstcancersida:
Har pratat med mamma en lång stund - hon och pappa har mycket erfarenhet från sjukvården och det känns skönt att dela detta med dem. Mamma pratade om hur viktigt det hade känts för henne att vi var många som tänkte på henne under hennes kritiska dygn. Hon pratade om vikten av "förbön" som en av hennes väninnor kallar det... En arbetskamrat mailade och hoppades att jag inte tog illa upp för att hon bad till Gud för mig. Hur ska jag kunna ta illa upp för något sådant? Jag tar tacksamt emot allt jag kan och har aldrig tidigare i mitt liv varit medveten om att jag har haft ett så stort och starkt stöd som jag nu känner... Kan bön och tankar bota och underlätta så ska de naturligtvis göra det...
Min tro har också blivit påverkad av detta. Jag har också en tro, även om den kanske inte ter sig som man brukar tänka sig det. Jag kommer att ägna en hel del av
dagboksskrivandet åt detta i framtiden!
Ringde och talade med en sköterska på avdelning 15 om hur vi blir emottagna i morgon. Mats vill vara med så mycket som möjligt!!! Inskrivningssköterskan tar emot oss kl 9.30 och kan svara på alla frågor och ge all information vi behöver!
..........................................................................................................
..........................................................................................................
3 april
Gårdagen gick fort och bjöd på många upplevelser och lyckönskningar. Åsa från jobbet kom med sin hund "Smulan" och vi fikade, pratade jobb och en hel del annat. Jag veckohandlade med Tomas och Elin, som ska bo själva i lägenheten med pappa som backup i hyreshuset bredvid.
Jag for till den frigörande dansen med huvudet fullt av tankekraft, förbön ..
Om det är något värt det här med tankekraft så kommer du att bli frisk per omgående så mycket positiva tankar vi alla runt dig och du själv kommer att tänka.
Fokusera och visualisera den friska, glada Gunilla omgiven av alla oss andra friska och glada!
Och du... Du behöver inte alls vara stark och duktig och kämpa hårt... Det är dessa människor som bränner ut sig och inte orkar hela vägen fram.
Lyssna på ditt hjärta, gör det som känns bäst i den situationen du befinner dig i. Skit i alla "goda råd" från bekanta, som du inte själv tror på.
Styrka för mig är att kunna lyssna på kroppen och använda sitt sunda förnuft när man kommer in i motgångar och jobbiga situationer.
Och tappar man någon gång greppet och inte orkar vare sig lyssna på kroppen eller var resonlig, så vad gör det? Det är ju ett sätt att få ur sig "vad det nu är"... som måste ut.
Må gott och "Änglar på din kropp"
osv osv
Under dansen hade jag en mycket stark upplevelse som jag vill dela med mig av innan jag packar färdigt väskan och vi åker till sjukhuset.
I mina tankar byggde jag upp en stor, gulorange friskhetsbubbla som jag placerade mig inuti. Den omslöt mig helt. Under dansen kom alla mina vänners och släktingars tankar och kraft och fyllde mig och bubblan med en enorm styrka och värme - deras läkande tankekraft. Det tog ett tag att förstå och känna vad som verkligen hände och när det gått upp för mig, stod jag rakt upp och ner mitt inne i musiken med tårarna rinnande. Då kände jag Linneas (vår ledare) hand läggas på min rygg. Hon förslöt bubblan...
Vilken gåva och styrka!
Jag fylldes av en oerhört trygg trötthet och resten av dansen bars jag fram av oss alla i en friskhets- och glädjedans... Vi dansade mig frisk! De stora, otäcka, äckliga och avskyvärda cancertumörerna som legat och förgiftat min kropp och mitt sinne tvingades bort -
Jag är frisk...
inte sjuk!
Nu återstår bara att kirurgerna ska ta bort tumörerna rent fysiskt också...
Fylld av denna, för mig oerhört starka upplevelse, for jag och hämtade Mats och hundarna och vidare hem till Falun. Vi låg länge och pratade om min upplevelse och kände oss båda både lättade och trygga inför framtiden.
Tack för alla tankar och för allt stöd jag känner från er alla, släkt, arbetskamrater och vänner - Förstår ni vad ni betyder och gör för mig?!
Tack Mats för att du finns här bredvid och för din kärlek och omtanke!!!
Nu ger vi järnet!
Dagbok från sjukhuset
|
