24 april
Så var det dags!
Idag har vi 2 läkarbesök inbokade: Kl 9.30 och kl 15.30. Vi har inte förberett oss på något särskilt sätt - jag tror inte att det är möjligt att förutsätta vad som väntar. Det är då bättre att låta bli att spekulera. Vi vill få klarhet i om jag ingår i en studie och varför vi i så fall inte fått information om det. Kommer att ta reda på vilken läkare vi kan kontakta för att få svar på de frågor vi vet kommer dyka upp i efterhand. Saknar att inte ha en läkare att ha kontakt med - nu är det nya hela tiden...
Jag försöker vara beredd på allt och vill gå dit med ett öppet sinne!
Det var jättetrevligt att komma till arbetet i går. Jag pratade lite jobb men mest om allt möjligt med de fantastiska arbetskamrater jag har. Vi spelade bowling och åt sedan gott. En perfekt eftermiddag/kväll för att skingra tankarna och oron inför läkarbesöket. Mats och hundarna hämtade mig och vi tittade sedan på en film på TV. Jag sov gott hela natten och är nu beredd på att ta emot behandlingsbeskedet!
Jag vet att NI håller tummarna - Tack för det!
Kl 17.30 är vi hemkomna från sjukhuset. Det har varit en mycket tuff dag och jag sitter nu och skriver ner all fakta för att lägga ut så fort jag hinner...
I morse träffade vi en kirurg från kirurgmottagningen. Han berättade att en av de fyra lymfkörtlarna var "smittad"/ hade en metastas. Det var positivt att bara en av dem var påverkad men det innebär att jag ska cellgift-/cytostatikabehandlas.
Behandlingen kommer att ske 7 gånger med 3 veckors mellanrum - alltså i 5 månader - inte i 7 veckor som vi uppfattat det tidigare...
Jag ska därefter strålbehandlas i 5 veckor i Gävle!
Det innebär att jag inte kommer tillbaka till arbetet förrän tidigast i november!
Alla prover de tagit (lungor, lever mm) var bra.
Cancern är av en elak sort - gångcancer (ductal) och tillhör grad III eller 8 på en 9-gradig skala. Grad I eller 1-3 av 9 är den bästa sorten...
Det går inte att hormonbehandla.
De kommer att ge cytostatikan intravenöst via en s k Port-á-catch. Det är ett inopererat rör som sitter kvar hela tiden behandlingen pågår.
Första behandlingen sker den 8 maj.
Jag kommer med största sannolikhet tappa håret. Vanligast är att man tappar det dag 10 efter första behandlingen.
Jag har tackat ja till att delta i en studie som innebär behandling med samma preparat men med individuell dos.
Idag håller jag tummarna för dig! Kom ihåg att oavsett behandling har du
ditt nätverk av människor som håller tummarna, stöttar, ber, förser dig med
vackra blommor och fina ord mm mm som kommer att hjälpa dig igenom det.
"Hang in there"!!!
skrev min arbetskompis Karin i morse.
Det brinner ett ljus i Linköpings stora domkyrka, jag gick dit efter konferensen idag, innan jag skulle ta tåget.
De hade flera ljusbärare, den vanliga globen förstås men också en så fin och annorlunda.
Det var Livets träd ungefär 1,5 meter högt i silver, guld och glas. I trädet hängde Livets frukter; kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
Där tände jag ljus för dig och oss alla.
skriver Ann Catrin.
Efter det första läkarbesöket gick vi till andaktsrummet för att samla tankarna. Bara jag kom innanför dörren kom känslorna stormande. Tårarna rann befriande och jag satte mig ner. Mats gick fram och tände tre ljus.
"Tänd ett ljus och låt det brinna,
låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu
men det blir ljusare igen..."
sjöng jag.
Jag grät länge.
Jag vill inte att det ska vara så här! Jag hade hoppats på 5 veckor och sedan skulle allt vara som vanligt igen. Jag grät för flickorna som ska behöva bära detta och jag grät för min egen del och för allt annat...
Mats tände ett ljus för mig, ett ljus för sig själv och ett ljus för alla de som är med oss i detta... Sedan höll han ett tacktal till alla er - ni vänner som finns där och stöttar, till Jesus som stod framme på ett träkors och till universum...
och minsann, stod inte Jesus och log där framme på korset!
... vi såg ett litet snett leende...
25 april
Sköterskorna på kirurgen lyckades flytta fram gårdagens andra läkarbesök till klockan 14.00. Vi var klara på kirurgen vid 11.30, så vi hann handla, hem och äta en god lunch och ta en kort skogspromenad med hundarna.
Sedan gick vi till onkologmottagningen - kirurgerna har gjort sitt... Vi fick träffa Uppsalaläkaren som kunde förklara lite mer om behandlingen.
Jag fick förklarat för mig vad studien innebar och vi satt själva och läste igenom ett papper om den. Jag skulle bestämma om jag vill delta eller inte.
Ytterligare ett blodprov togs, liksom vikt och EKG.
Behandlingen kallas FEC och innehåller 3 olika preparat. Normalt ges samma dos var tredje vecka sammanlagt 7 gånger, dvs under drygt 5 månader. Det har visat sig att det är mycket individuellt
huruvida blodvärdena påverkas av detta och det finns en teori om att de som påverkas minst har större risk för återfall. I studien vill man komma åt denna grupp och kunna öka dosen för att få rätt påverkan på
blodvärdena. Det är samma preparat som används. Första gången ges standarddosen.
Jag skrev på ett papper att jag ville delta men kan när som helst avsäga mig och följa normalbehandlingen i stället. Läkaren undersökte mig och konstaterade att alla värden och alla prover var normala/OK.
Slutligen fick vi träffa en av de sköterskor som ger cellgiftbehandling och vi kom överens om att börja med den första behandlingen den 8 maj.
Vi satt i väntrummet i flera omgångar och blev allt tröttare och fnittrade till slut åt allt och inget...
Klockan 17 var vi äntligen klara och åkte hem till flickorna. Vi köpte tårta och Mats lagade ostfondue och vi åt en festmåltid!!!
Jag pratade med mamma och pappa och mina systrar. Sammanfattade det viktigaste här i dagboken och kände mig lugn. Nu vet jag vad som gäller och då tar jag en dag i sänder och ser vad den bjuder på...
Dina tankar framåt behöver formera sig (mina också för den
delen) och det kommer de att göra. Jag önskar att jag kunde bära lite åt
dig och lätta bördan. Jag vet att du kommer igenom det här, jag riktigt
känner din kraft och i mitt hjärta brinner ytterligare ett ljus för dig.
skriver Maria från Rönnäs.
Idag ska vi hämta husbilen!!! Nu vet vi att vi verkligen kommer att kunna få användning för den!
Dagen har gått i rasande fart. Först och främst skulle/kunde vi planera framtiden. Ska vi till Gotland den 9 maj? När ska vi till Örebro? Jag försökte få ordning på alla sjukhuspapper, ringde oringda telefonsamtal och sedan skulle vi handla en del saker till husbilen,
När vi kom hem var vi tvungna att ta en tupplur båda två. Vi var totalt energilösa och hjärnorna hade slutat att fungera...
Jag har fått jättefina mail hela dagen: I dag grät jag, det är första gången på över 7 år!
Det var så många känslor som kom över mig när jag läste de sista dagarna i
din dagbok.
...allt bara stannade... ingenting kändes särskilt
viktigt eller bråttom längre... det känns bara tungt igen, det var tunga
besked... Jag tänkte på dig och på flickorna och Mats. Jag kan inte formulera
mig i ord i dag, är bara ledsen men vill att du åter ska veta att jag finns
här och du kan alltid höra av dig, dag som natt, om stort som smått, om allt
mellan himmel och jord.
Jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt, bära en del av bördan,
säga rätt saker till dig, vara på ett
rätt sätt som gör dig frisk fort.............................är det något
jag kan göra så gör jag det!!!!!!!!!!
...jag läser och läser din dagbok och gråter och gråter. Allting bara virvlar
runt omkring och jag är jätteledsen. Vill krama dig och vill säga att du
kan alltid räkna med mig.
26 april Med torra, heta ögon, kramp i magen och en stor vrede inom mig läser jag om din kommande behandling och allt du nu går igenom.
Jag känner mig så vanmäktigt arg på hela livskonstruktionen. Varför detta lidande? Och varför lidande om och om igen?
Samtidigt känner jag en tillit till själva förloppet, den svenska sjukvården (trots allt), till kraften från alla runtom dig, till din egen kraft och livsvilja. Jag är helt övertygad om det kommer att bli bra men jag är så förbannad över att det överhuvudtaget sker.
Jag är glad också - över att husbilen är er. Nu bestämmer vi oss för en underbar vår som ni kan resa runt i mellan dina behandlingstillfällen. Sol, vind i lagom mängd, hur mycket akvarellpapper som helst och den fantastiske Mats blir ett superbra komplement till den mer traditionella behandlingen.
mailade Ann Catrin i går kväll. Återigen lyckas hon sätta ord på något jag ännu inte lyckats formulera. Tillit, ilska och vanmäktighet...
Vi har också kommit in ett nytt stadium. Husbilen är vår, vi ska nu ställa i ordning den och våra drömmar gick i uppfyllelse. (Vi kallar den för "FRIHETSBILEN") Jag har haft cancer och mycket allvarligare än vi önskat och vi ska nu ta emot den behandling och de råd vi får av sjukvården - i detta fall gick inte drömmarna i uppfyllelse.
Om jag fått välja är det ingen tvekan om vad jag skulle valt! Men hade jag tagit mig denna möjlighet om jag inte fått cancer?
Vi bär på många, många omformulerade tankar och det tycks vara kaos i våra hjärnor. Vi beter oss irrationellt och vimsigt och fnittrar hysteriskt åt varandra när vi upptäcker det!
Nu ska Åsa åka till Örebro med farmor för att hälsa på kusiner. Mats och jag ska packa och testa att övernatta i husbilen. Jag kommer att tillbringa helgen i Husbilen eller Lövåsen och räknar med att dagboksskrivandet kommer igång först på söndag/måndag igen!
27 april Växtkraft Jag planterar en ros för personer som jag tycker behöver det, mailade min arbetskamrat Jaana igår och fortsatte: När jag planterar rosen så försöker jag visualisera hur en del av rosens växtkraft och styrka tar sig över till den personen som jag tänker på när jag planterar den. I går kväll planterade jag en Gunillaros. Jag såg framför mig hur den goda kraften ur rosen tog sig in i din kropp och ska hjälpa den ta sig igenom allt som komma skall.
Så nu har du en egen ros i min trädgård och jag kommer att
tänka på dig varje gång jag pysslar om rosen...
Är det inte fantastiskt! Jag har en Gunillaros i Jaanas trädgård som hjälper mig att ta mig igenom behandlingarna! Tack Jaana!!
FRIHETSBILEN...
Vi hade en underbar premiär med husbilen!!!
Efter att ha lassat in allt vi trodde vi skulle behöva, tog vi med hundarna och stack iväg på invigningsövernattning vid en liten tjärn inte alls långt från Lövåsen. Vädret var inte det bästa och det regnade/duggade en lång stund mot kvällningen.
FRIHET!!
Vi ordnade, planerade, fixade och tog en skön skogspromenad med hundarna. Sedan började det att dugga och efter att ha ätit kom papper, färger och block fram.
Några timmar senare hade det slutat att regna och vi gick ner till vattnet och gjorde upp en eld. Fullmånen speglade sig i vattnet och vi njöt.
Jag har inte ord för att uttrycka de känslor och den lycka jag känner över att ha träffat Mats, liksom den gemensamma lycka vi kände över att sitta i vår frihetsbil...
Vi sov fantastiskt bra i frihetsbilen och vaknade till regnsmatter på biltaket. Nu vet vi vad vi behöver ordna innan den 3 maj då vi ska åka till Västerås på veteranmarknad och sedan vidare mot Örebro där Mats den 6 maj ska lämna förberedande prover inför operationen.
Mats håller på att introducera mig i några helt nya områden. Radiostyrda flygplan och motorcyklar bl a... Idag var vi, trots regnet, och tittade på när några av världsmästarna från Örebro var här och visade sina proffsflygplan. De är ganska stora, 3-5 m mellan vingspetsarna. De hade en slags vinsch som drog upp dem i höjd. Sedan styrde de med radiosignaler...
Mats har ett antal hobbyplan och han bytte idag till sig ett lättflyget plan som jag ska få lära mig att flyga med!!! Det ska bli jättespännande!
Jag åkte hem i förväg, eftersom det var mycket fackprat som jag inte förstod något av. När Mats kom var vi så trötta och regnet bara öste ner så vi bestämde oss för att Mats skulle stanna i Lövåsen och jag åka hem till Elin. Vi har mycket att smälta...
Elin och jag var ensamma hemma och hade tid att prata lite under kvällen. Hon är förkyld igen. Hennes julförkylning blommar upp med jämna mellanrum, Det är slitigt att gå i nian - hon arbetar hårt och får bra resultat. Dessutom kan säkert oron för cancern göra att hon har svårt att repa sig, konstaterade vi...
Hon lagade en jättegod middag, curryris och köttgryta med sötsur sås!! Jag har nu två kockar i familjen - snart behöver jag inte laga mat alls!!!
Just nu känns det som om jag befinner mig inne i ett tomrum. Det är mycket berg- och dalbana tycker jag...
Jag är nervös inför behandlingen - hur illa kommer jag att må och hur trött kommer jag att bli? 5 månaders trötthet och illamående känns inte särskilt lockande... fast jag försöker tänka att det kanske kan påminna om graviditerna. Det var ju också något positivt jag stod inför - då går det ju lättare att stå ut! Nej, jag ska inte tänka att jag ska stå ut - jag ska tänka att det är bra och hjälpa min kropp att motarbeta de eventuella cancerceller som lurar i min kropp. Jag känner mig helt frisk nu, detta gör jag för framtiden. För att jag ska få möjlighet att göra allt det ogjorda och ta till vara mitt liv bättre än jag gjort tidigare.
Ivana ringde idag, de är några stycken från jobbet som tänker komma hit på torsdag. Kul!!
28 april
Jag har hört talas om en del som inte alls mått illa av cellgifterna. Ska försöka att inte ha några förutfattade meningar om hur jag ska må...
Vi kommer att resa till Gotland dagen efter min första behandling. Mats ska dit med en av sina körer och jag hänger med. Min syster Birgitta bor i Visby och vi har tingat hennes gästrum. Kören kommer att bo en bit utanför Visby och vi hyr en bil så att vi kan vara fria.
Jag samlar mod för att snagga mig. Tänkte att jag ska göra det i god tid före behandlingen. Jag har väldigt svårt att tro att jag vill använda peruk, men ska i alla fall skaffa mig de två jag erbjudits. Det är ju rätt personligt detta med hår. Mats tycker inte alls att det är något problem om jag blir flintis - han har erbjudit sig att snagga mig med sin hårtrimmer, nästan
alltför villigt tycker jag... Jag vet inte alls hur jag kommer att reagera men har upptäckt att håret kanske har känts som det mest kvinnliga hos mig eftersom jag känner en rädsla över att bli alltför maskulin. Jag klär mig inte särskilt kvinnligt, snusar och vilka kvinnoattribut är egentligen viktiga för mig?
Så jag samlar mod, har köpt en kepa och en "fiskarhatt" och snart är det dags!
På eftermiddagen for jag ut till Lövåsen och "klappade" husbilen. Mats hade fixat sängen och vi ordnade en del småfix tillsammans. Hans grannar kom och beundrade/avundades oss...
Mats pappa Leo lämnade efter sig en husbil som Mats fortfarande har stående, fastän den är obrukbar som bil. Vi åkte dit och hämtade smålampor, gardiner, dynor och annat som är bra att ha. Vi känner båda att Leo har del i vår frihetsbil och det känns härligt att plocka in honom även på detta sätt.
Innan jag for hem snaggade Mats mig. Han säger att han alltid tyckt att jag påminner om Leo och med snagg är jag ännu mera lik honom! I kväll har jag frusit fruktansvärt och när varken yllesockor, varm choklad eller yllefilt hjälpte kom jag på det! Det är huvudet jag fryser om. Nu sitter jag med kepan på och värmen börjar återvända till min kropp!
Jag ser inte riktigt så förfärlig ut som jag väntat mig. Det känns ovant, kallt och ganska OK.
Flickorna säger samma sak. Åsa och jag upptäckte att vi kan "snutta" med håret. Det är så "snuttigt" att känna på halvsnaggat hår...
29 april
Jag sov med en yllemössa bredvid mig i natt men behövde inte använda den...
Vaknade mitt i natten av en fruktansvärd mardröm som var mycket tydlig och verklig. Det var som en av de värsta skräckfilmerna och slutligen dog vi alla... Mats, Banji, Bubba var med, liksom mina föräldrar, min syster Karin och min arbetskamrat Karin (hon med söndagsmailen...) Jag låg efteråt vaken länge och funderade och försökte bli av med olustkänslan den orsakat.
Idag ska jag ringa kurator. deklarera och börja angripa de änglatofflor (kärleksfullt namn på dammråttor) som vuxit till sig rejält på senaste tiden!
Upptäcker att jag nu börjat leta efter nya möjliga cancerhärdar. Jag har haft ont i mina knän, vad betyder det... osv. Jag ska tänka efter ordentligt vad som kan oroa mig och kontakta sjuksköterskorna på onkologen för råd om hur jag ska göra med denna rädsla. Jag tänker inte gå och bära på rädslor i onödan!!
Jag har lyckats skriva ner min mardröm:( Hörseln, synen och känseln var inkopplade...)
Drömde att jag befann mig i ett hus någonstans tillsammans med massor av vänner. I verkligheten ett för mig ett helt främmande hus. Alla som var där var vänner och det kändes tryggt och harmoniskt. Jag minns särskilt att Mats, Banji, Bubba, mamma, pappa, min syster Karin och att arbetskompisen Karin L var med - men det var massor av välkänt trevligt folk!!! Det var sommar, barnen badade och vi åt trevliga middagar tillsammans...
Drömmen var harmonisk från början men vändes sakta mot skräckfilmsvarianten. Ett okänt hot utifrån. Låsta dörrar. Banji som morrade (jag hörde verkligen henne morra..) och så vidare. Så småningom kom hotet in i huset och lyckades muta Banji som jag såg som den bästa försvararen. Hotet var suddigt, jag vet inte om det var mänskligt eller ej och det var inte riktat direkt mot mig, det var mot någon annan! Jag gick vid ett tillfälle in på toaletten och när jag skulle tvätta händerna stack det upp en barnfot ur avloppet... det var en del förvecklingar kring det men det ordnade upp sig.
Senare var vi fem stycken från huset som var ute och gick, i en i verkligheten för mig helt okänd stad. Det var kväll och oerhört vackert.
Vi vandrade längs en allé och tittade mot en hamn med statyer, fullmåne, gatlampor och stadsbebyggelse. Nu vet jag att det var folktomt men det tänkte jag inte på då. Det var harmoniskt och vackert och vi ville fotografera. Jag minns att det var min syster Karin, Karin L och jag och två andra- oklart vem.
Rätt som det var svartnade allt och det blev becksvart. Till och med månen svartnade...
Vi hade sett en busskur och syster Karin och jag tog varandra under armen, jag hade någon på min andra sida och Karin någon på sin andra sida och vi rusade in i busskuren och satte oss på bänken med ryggen mot kurens baksida som var vänd mot havet. Det var därifrån hotet kom. Kvar på gatan stod Karin L och vi skrek åt henne att komma in i kuren. Hon tycktes inte höra och hade ryggen vänd mot oss och hotet.
Då hörde vi det...
Basröster, det djupaste man kan tänka sig som sjöng om och om igen:
-You didn´t buy any hammer...
Jag sneglade ut genom ett fönster i sidan på kuren och såg sjömansklädda figurer komma närmare och närmare oss och Karin L där ute på gatan. Sjömännen var inte mänskliga, de var "väsen", men deras vita sjömanshattar och kläder lyste i mörkret.
Då kände jag det, vände mig mot min syster Karin och skrek:
-Känner du kylan?!
En obeskrivlig iskyla spred sig från nacken ner till tåspetsarna och kanske dog vi, jag vet inte för här vaknade jag...
Jag har hittat Bröstcancer - Forum. Här hittar jag information allt eftersom jag orkar... Jag växlar mellan att vilja veta allt och ingenting.
Sköterskan från Uppsala ringde idag igen. Jag ska ta prover tre dagar mitt emellan den första och den andra behandlingen. Hon skulle skicka hem ett frågeformulär och information om studien jag deltar i. Jag passade på att berätta vad som hänt inför provtagningen och vid själva provtagningen och att jag tyckte att det var dåligt skött! Hon bad om ursäkt men jag fick en känsla av att de administrativa fördelarna var viktigare än att de gjorde mig orolig!
Kuratorn var borta idag men kontaktar mig i morgon. Med posten kom information om peruk och perukutprovning. På torsdag ska jag få kontakt med den ansvarige.
Drömtydning!?
Fick lite drömtydningar från Ann Catrins drömtydarbok. Jag har gjort en väldigt personlig tolkning.
Jag grunnar på vad för livsstadium/skede jag är på väg in i. Känner att jag håller på att ändra livsfilosofi och inriktning - men till vad? Det blev ingen mardröm - det är häftigt och härligt...
Läs här:
ett hus skapat av drömmaren= den egna kroppen och personligheten i alla dess aspekter dörr= skillnaden mellan ett känslotillstånd och ett annat toaletten= utlopp för spänning, att släppa ut känslor hand= sätt att handskas med livet, idéer och möjligheter tvätta händer= bli av med känslor inför något du gjort eller varit inblandad i fötter= grund, fundamentala frågor i livet fem= den mänskliga kroppen, det mänskliga medvetandet i kroppen, de fem sinnena gå= en period du genomgår
helt okänd stad= det nya, andra attityder eller levnadsstilar
kväll= närhet till det omedvetnas skuggor, de delar av jaget vi inte gillar
en alléträd= avbildar vårt inre jags levande struktur, kan symbolisera ny tillväxt, stadier av livet och döden
en hamn= lämna en livsfas bakom sig eller möta en ny och hur vi ställer oss till sådana förändringar
statyer= en okänslig eller "död" del av dig själv
fullmåne= styrkan i inre drifter
fotografera= fånga en insikt
en kvinna i en kvinnas dröm= en aspekt av henne själv men ofta en sida som hon inte omedelbart identifierar sig med
en kvinnas syster= används framför allt för att representera henne själv, kvinnans karaktär i drömmen ger en ledtråd till vilken del av drömmaren det gäller
två kvinnor och drömmaren= känslor eller drifter i konflikt
mörk, mörker= det okända
buss= ledning man får tillsammans med andra
...tog varandra under armenarmar= förmågan att älska, ge, ta, skapa, försvara
...ryggen vänd mot havetrygg= styrka, framför allt moralisk styrka
havet= gränsen mellan det medvetna och det omedvetna
Kvar på gatan stod min arbetskompis Karinväg/gata= din huvudsakliga inriktning eller inställning till livet
sjunga= uttrycka sina inre känslor
-You didn´t buy any hammer...hammare= energi att bryta igenom motstånd eller krossa gamla beteendemönster
se ut genom ett fönster= din "syn" på eller dina känslor beträffande vad du ser i din omgivning eller ditt liv, att se sig om efter en utväg ur en situation
sjöman= din förmåga att möta livets stiltje och stormar
vitt= medvetenhet, tankeklarhet, renhet, renlighet, positiva känslor
vita kläder= en känsla av helhet
iskyla från nacken ner till tåspetsarnakyla= tillbakahållna känslor, framför allt rädsla, ibland kopplat till känslor inför döden
nacke= förbindelse mellan kroppen (känslor) och huvudet (tanke och vilja), den svaga punkten
Nu tycker jag att jag hade en fantastiskt tydlig dröm!
Karin på gatan var den del av mitt jag som försöker våga möta det okända och undermedvetna - det var det trygga och välkända/vi fegisar som satt i busskuren...
Vem vet- kanske sjömännen hade gett henne hammaren om jag vågat fortsätta drömma och fegisarna i busskuren vågat sig ut och hade hjälpt till att krossa mina gamla beteendemönster...
Just detta tränar jag mig på mycket nu - att stanna och våga möta skräcken. ångesten, sorgen, ilskan eller vad det nu är som väller upp!!!
Tack för hjälpen Ann Catrin!!!
Sista april och solen skiner... Åsa har flyttat till sin pappa och Elin ska äta med sina klasskompisar och sedan se på majbrasan med Tomas.
Jag ska på frigörande dans i eftermiddag. Mats ska meka med sina motorcyklar och bilen. Vi har umgåtts så intensivt och haft så mycket runt oss den senaste tiden att vi båda tycker att det är skönt att vara ensamma ett tag. Vi är mycket omtänksamma och försiktiga med varandra och har ännu inte lärt oss att ta den ensamhet vi behöver när vi är tillsammans. Det känns ofattbart att vi bara har känt varandra i fyra månader... Fortsättning
Vi ordnade, planerade, fixade och tog en skön skogspromenad med hundarna. Sedan började det att dugga och efter att ha ätit kom papper, färger och block fram. 