Jag har fått tid att göra egen ny grafik, vilket jag inte tagit mig tid till på flera år... Denna gång fick cancerduvan vara utgångspunkten.

Mats och jag gick ut i skogen i går eftermiddag. Han visade mig ytterligare ett av sina "ställen" uppe på Lövåsberget. Vi åt och plockade härliga blåbär och hittade även denna gång en näve kantareller som ingick i middagen Mats lagade efteråt.
Jag tog mig aldrig tid att måla - det kräver lång uppladdning och obegränsad tid. Däremot hjälpte jag Mats att röja, få kraft att slänga och bära undan.

Ur dagens mail och gästbok:

"Men nu sitter jag här och tänker på dig och din behandling på fredag - hoppas att du haft en bra vecka med uppbyggnad och samling av krafter och att morgondagen blir lugn och skön! Efter förra behandlingen verkade du må så bra och du såg så jättepigg ut när vi sågs på jobbet! Visst är det samma dos nu som förra gången? Jag kommer att tänka på dig!!!
 

------------------------------------------------------------

Nu ska flickorna och jag göra oss färdiga för en utflykt till IKEA. De är ute efter fåtöljer och jag har lite småsaker att inhandla...

Tillbaka

Idag tar jag FEC- behandling nr 4. Sedan återstår tre behandlingar - alltså har jag då tagit mer än hälften! Jag känner mig lugn, däremot känner jag lite olust - Roligt är det ju inte! Numera får jag normaldos.

Jag var helt färdig efter IKEA-besöket igår. Bilkörning tur och retur i värmen, 2,5 timmar i varuhuset tillsammans med de entusiastiska tjejerna - Puh! När vi kom hem var de så inspirerade att de städade sina rum och dammsög även resten av lägenheten och började montera sina nyinköpta saker... Jag satt och pustade och orkade inte hjälpa till! Åsa satt även igång med en ommöblering...

Mitt hår började växa under behandlingens uppehåll - lite mörkt och rakt hår och mycket grått/blont, mjukt, lockigt och fjunigt. När vi var ute och grillade häromdagen började det att rasa igen. Mats hjälpte mig att raka av det lilla som fanns - det var irriterande att ha korta små hårstrån överallt...

I natt ska vi fånga kräftor och jag räknar inte med att ta mig tid för dagboken förrän på söndag igen. Det gäller att jag tar mig tid till att äta regelbundet, vila och ha roligt i lagom portioner - då går de första 4 dagarna i ett huj - det är de första dagarna som kroppen är mest förgiftad och jag känner mig som en kemikaliefabrik... Bara jag tänker på det så kan jag känna hur jag kommer att må!!!

TREVLIG HELG!!!!

Tillbaka
 

Nu vet jag hur svenska kräftor smakar - egentligen är det första gången jag känt kräftsmaken! Jättegott!!
I fredags natt sov jag medan Mats, Anna och Lasse fångade kräftorna. Jag var med och kokade ett par omgångar så jag fick se levande kräftor för första gången. I går kväll hade vi kräftkalas på Anna och Lasses veranda. En lugn, trevlig och härlig kväll! Det enda problemet var myggorna - i år har de fått ett superläge och invaderar oss även inne i stan... Men det finns effektivt skydd som tur är!

Jag mår bättre än efter någon tidigare behandling, i dag är det dag 3. Det enda besvärande är "äckelsmaken". Jag har lärt mig att sköta mig - jag sover mycket och äter regelbundet - och att ha annat att tänka på är också viktigt!

Jag upptäcker att jag har utvecklats och vill ändra de sista raderna i "Att vara stark" till:
...
att  följa med,
att titta och känna vad det är som sker
och lyssna på mitt inre.

Att vara stark
är att följa min inre röst.

Att vara stark
är att veta
att det som sker är det som ska ske
och att det jag gör är det jag ska göra.

Jag har låtit vetskapen ta över tilltron. Jag vet att det som sker är det som ska ske och jag vet att jag gör det jag ska göra! Tilltro är för mig lite mindre undergivet än hoppet men innebär ändå en viss osäkerhetsfaktor! Vetskapen hyser inte minsta tvivel!!!!

Jag tvivlar inte längre  - JAG VET!

Ann Catrin bekymrar sig över mina "svala" färger på denna sida. Jag har valt det medvetet - jag är inne i en ny utvecklingsfas. Jag känner mig mycket lugn och harmonisk, inga exploderande färger behövs för mig just nu. Jag vågar stanna i detta lugn (som jag förr såg som tomhet...) - tidigare har jag varit rädd, jag tyckte att jag fungerade bäst när jag kämpade i motvind och såg det som livets mening - kampen... Så jag sökte ständigt utmaningar och fick även då stora häftiga utmaningar (som struman och cancern) på "köpet". Nu vågar jag stanna i lugnet och öppnar mig för vad det har att erbjuda... Det vet jag ännu inte - jag väntar, lyssnar och känner efter!

Livet är spännande!

Under helgen har jag hjälpt Mats att klippa flygbanans gräsmatta, sovit under träden i Lövåsen, varit med Mats i MC-butiken i Djurås, vilat, umgåtts med vänner och läst. Vi sov i husbilen i två nätter och helgen var mycket lugn och skön!
Nu har Mats kört mig tillbaka till Falun och flickorna håller på att förbereda sig inför första skoldagen i morgon. De är positiva och förväntansfulla. Åsa räknar sig som helt återställd och börjar med innebandyträning i kväll. Det känns som om vi alla tycker att det ska bli skönt med vardagar igen...
På onsdag reser Mats och Lasse med varsin motorcykel till Göteborg för att ta färjan till England och sedan köra vidare till ön Islay i Skottland. De blir borta en dryg vecka.
Jag ser fram emot en lugn vecka med mycket vila, lite småfix här hemma och promenader med Bubba. Jag ska ta dagarna som de kommer...

Ann Catrin mailar:
"... men ikväll slogs jag av tanken att du mår mycket bättre än många andra som inte har vare sig cancer eller andra sjukdomar. Jag har genast slutat grubbla över färgen på din nya grafik! :-)"

Jag har sett att den lila färg jag valt ser mer grå ut i andra datorer - har glömt bort att jag måste kolla hur grafiken ser ut med andra grafikkort  - det ska jag komma ihåg i fortsättningen! Har genast ändrat lite i färgsättningen - grå känner jag mig INTE!

Tillbaka

19 augusti
Igår kväll mådde jag sämst hittills efter denna behandling, kanske för att jag var trött... Jag tror att det är cortosonpreparatet Betapred som jag besväras av, "äckelsmaken" i munnen, svettvallningar och ett olusttillstånd i magen - inte illamående men olust... Nåväl - jag blev inte oroad utan tillät mig att få må halvbra, tittade på en halvdålig film på TV och somnade sedan gott!

Mina tre återstående FEC-behandlingar är nu inbokade:
6/9, 27/9 och 18/10
Läkarbesök: 3/10
Därefter återstår 25 dagars strålbehandling i Gävle och borttagande av dosan och waranbehandling. Jag räknar inte med att vara tillbaka på arbetet förrän i början av nästa år.

Jag ångrar inte att jag valt att vara helt sjukskriven. Jag mår mycket bra och ser frisk ut - någon gång har jag önskat att jag såg åtminstone lite sjuk ut så att jag kunde få lite extra sympati...
Det skulle säkert vara möjligt att arbeta åtminstone vissa veckor eller deltid och det förstår jag om somliga väljer för att bibehålla kontakten med arbetskamrater och jobb. Jag vet att jag i så fall inte skulle prioritera att se till att jag mår så bra som jag gör. Kontakten med arbetskamraterna bibehåller jag tack vare att de är så flitiga att höra av sig. Min fritid är lätt att fylla med umgänge, vila och det jag behöver! Jag ser det som ett heltidsarbete att ta mig igenom detta och när jag sedan blir friskskriven vill jag lämna det bakom mig och fortsätta mitt liv i en ny fas...

Arbetskamraten Karin skriver:
"Jag läste och kunde inte riktigt fatta att du hunnit mer än halvvägs!!! Det kändes så motigt ett tag under sommaren och då kändes det som om du aldrig skulle komma i mål - nu är du på god väg!!! Härligt! Och skönt att höra att du mår bättre den här gången! Du är nog så duktig på att lyssna på din kropp nu att du gör så rätt som det bara går - och då borde det ju gå bättre också! Hoppas att det fortsätter!"

Tillbaka

20 augusti   

Jag funderar varför det besvärar mig att jag ser friskare ut än jag känner mig... Jag tror inte att jag vill har mer empati än jag får, vill inte bli tyckt synd om heller...

Ann Catrin svarade direkt:
"Om du vill kan jag tycka synd om dig fast du ser OK ut. :-) Näe, jag tycker inte synd om dig. Tycka-synd-om har betydelsen "stackars krake, hur  ska du ditt ynk klara dig - till skillnad från ditt kompetenta jag"  för mig. Ett sorts förminskande av den andra personen. Men jag lever med i ditt arbete, jag tänker på dig varje dag även när jag inte läser dagboken, jag pratar om dig men inte ur aspekten "min tappra cancersjuka vän" utan om hur kul det är att träffas, kloka saker du sagt, vilka bra texter du citerat på sidan, hur mycket vi kan skratta, vilka fantastiska döttrar du har, vilka bilder du gör, hur glad jag är över att vi hittat varandra igen (länge leve Internet), hur enastående det var att träffa Mats (jag har aldrig skrattat så mycket på en korvmack förut). Du finns med mig. Och... självklart önskar jag att du hade sluppit hela skiten med sjukdom och jobbig behandling."

Min bröstcancerdrabbade vän Ewa beskriver det så bra:
"Har precis läst din dagbok. Oj, va lika vi tänker. Ang det där att se frisk ut. Så fort jag möter någon så är det alltid samma kommentar. "Du är alltid så glad och alert och ser sååå pigg ut. Ja, det är väl klart. När jag känner mig trött och illamående efter behandlingen är jag för det mesta hemmavid och då är det bara de allra närmaste som ser mig och kanske en och annan granne. Håller med dig ang betapred. Jag hatar dom. Jag mår illa när jag ska tvinga i mig dessa små nedrans piller. Men utan går det ju inte bra.
Ang sjukskrivning som du skrev om i din dagbok så håller jag fortfarande fast vid att man behöver den här tiden så väl. Ensamstående kan jag förstå om de försöker arbeta lite. Vi hinner arbeta mycket sen. Var sak har sin tid. Det är bara så."

Det stöd jag känner från Ann Catrin, Ewa och alla andra betyder så obeskrivligt mycket för mig och jag känner att det finns där hela tiden!!! TACK!

Det jag tror det handlar om är att jag ibland tycker att jag beskriver min situation som "glättig" och oärlig och enklare än vad det är. Eftersom ni nu följer mig på min "cancerresa" så ska ni få följa med på allt och jag ska försöka beskriva vad jag menar:

Behandlingarna har gått bra. Att det gått bra innebär att jag inte fått panik, inte kräkts eller mått särskilt illa. Men det innebär inte att jag inte känner mig som en stor kemikaliefabrik med drakångor flämtande ur munnen och med hetta rivande i kroppen. Det innebär att jag känner mig oerhört trött och matt. Att jag måste acceptera att jag frivilligt utsätter min kropp för ett tungt och hårt arbete och måste tillåta att kroppen får slita ont - för det gör den!  Det är ett heltidsarbete att fortsätta motivera mig och hjälpa min kropp att se till att jag håller mig frisk och kommer igen mellan behandlingarna... Det är inte gratis, det kommer inte av sig själv och därför skulle det i vissa svaga stunder vara skönt om det också syntes... Men jag vill inte bli tyckt synd om -  jag vill att ni ska veta hur det känns för mig!

 

Jag har med hjälp av min "bubbla" - min nyfunna tro på anden, mina fantastiska vänner, min familj och Mats byggt upp en själslig styrka som jag inte trodde var möjlig. Jag vet att hela jag (kropp, själ och ande) gör ett fantastiskt arbete och jag är mycket nöjd med att jag vet att jag gör det jag ska göra och att jag (egot Gunilla) har slutat att kämpa och följer med hela mitt jag och bidrar med det jag ska!

Effekter av FEC-behandlingen:
Det första i kroppen som får slita är magen. Betapred och en annan "slippamåilla"-medicin tar emot det värsta, men magen får arbeta under en till två veckor... Jag äter Losec tills den lugnat ner sig. När de första fyra dagarna gått märker jag först av min svagaste punkt - bihålorna. Jag blir täppt och snuvig! Slemhinnor i mun och slida blir torra och känsliga. Tungan får blåsor, tandköttet är irriterat, läpparna spricker, naglarna blir sköra, ögonen klibbar och håret rasar.
Utöver detta känner jag mig som när jag går och bär på en förkylning som inte riktigt vill bryta ut. Inte frisk och inte sjuk...
Efter en vecka till tio dagar mår jag betydligt bättre och den sista veckan är helt OK!

Eftersom det hjälper mig att må bättre använder jag minst 3-4 timmar per dag till reiki, meditation och vila. Och det går bra! Det är vanligast att jag under korta stunder varje dag kan känna mig helt normal och glömma bort FEC:n en stund!

Tillbaka

21 augusti

Igår eftermiddag åkte jag ut till Lövåsen och sa hejdå till en förväntansfull och lite stressad Mats. Han och Lasse startar sin resa till Skottland idag. I morgon går båten från Göteborg och de fortsätter sedan med motorcykel till västra sidan och ön Islay.
De ska besöka whiskydestilleriet Laphroaig.
 "Laphroaig tillhör en av få destillerier som fortfarande mältar kornet för hand. Källan där Laphroaig tar sitt vatten heter Kilbride Dam. Whiskyn torvröks med torv från ett fält vid namn Glenmachrie. Laphroaig (la-froyg) betyder "den vackra sänkan vid den breda bukten" ("the beautiful hollow by the broad bay").
Grundades 1815 av två bröder, Donald och Alexander Johnston. Alec förolyckades 1847 i samband med rengöring av ett jäskar i vilken han olyckligt nog drunknade i.
1954-1972 styrdes destilleriet av en kvinnlig chef, Mrs Bessie Williamsson. Än idag står D. Johnston & Co som producent på etiketten."
Jag önskar dem en riktigt skön resa!!!!

Åsa cyklar precis iväg på en tvådagars skolutflykt. De har verkligen tur med vädret - det verkar som det ska hålla i sig veckan ut!
Bubba ska vara hos oss och Banji bor hos Lasses Anna.

Nu börjar vardagen för de flesta och jag konstaterar att jag inte orkar hålla det tempo som jag hade behövt för att följa med. Det känns lite vemodigt men skönt att få ta det i min egen takt. Under semestertid märktes inte mitt lägre tempo lika tydligt.

Förmiddagen drog snabbt iväg, jag skickade iväg Åsa, skrev i bröstdagboken och svarade på några mail, pratade med Mats innan han reste, Linnea ringde, Elin hade sovmorgon... Plötsligt var klockan 12.30 och jag hade glömt ge Bubba morgonmat... Vi åt båda två och tog sedan en promenad på Jungfruberget.

Jag har fått utslag i hårbotten - eller det som skulle varit hårbotten - upptäckte jag precis. Det kliar som bara den... Hoppas det bara är något tillfälligt - värme eller så.
Anita ringde och vi bestämde att vi skulle försöka promenera tillsammans i morgon. Hon är också sjukskriven och märker liksom jag att vardagen har börjat...

I går kväll fick jag en underbar blomsterbukett - från Karin L, Karin K och Agneta på jobbet! TACK!  Tänk att ni kunde veta att det kändes extra bra att få blommor just igår!

Mats rapporterade att de kommit fram till Göteborg. De sov i sin hytt fastän båten går först i dag.

"Gävlegänget" ska träffas i september och vi har återupptagit mailkontakten igen efter sommarledigheten. Ann Catrin mailar dessa allmängiltiga ord:
"Nu lovar vi varandra att hålla kvar vårt fina nervarvade tempo, lugn och fin som Maria G-N säger, krypa ur semestern som Annika säger, en sak i taget som Maria GW säger och accepterar att vi gör det vi ska, som Gunilla säger och minnas att arbetsgivaren köper endast 40 timmar i veckan, som jag säger."

Så det gör vi väl - behåller ett lugnt tempo, stannar i nuet och NJUTER!

Anita, Bubba  och jag tog en promenad på Jungfruberget på förmiddagen. Det är fantastiskt att bo i stan och ändå direkt kunna gå ut i ett stort skogsområde (Det börjar 100 m hemifrån...) med vandringsstigar, vyer och underbar natur!
Med Anita pratar jag alltid om livet och "viktigheter"...

Jag funderar vidare på helhet, kärlek och förlåtelse:

Helhet

Mitt liv känns helt just nu, jag har funnit den balans som jag så länge saknat. Barnen, Mats, måla, läsa, reflektera, behandling, vänner, egen tid... Jag har anmält mig till skapande dans i höst och kommer även att kosta på mig (och Mats) ett besök hos Christine och hennes Zonterapi/Massage.

Kärlek

Detta är både "lättast" och svårast. Mitt liv är och har varit fullt av kärlek. Jag har den stora förmånen att vara älskad och älskar - kärleken är oändlig!! "Kärleken är som potatis - ju mer man sätter desto mer får man!" För att kunna sprida kärlek måste jag börja med att älska mig själv! Jag har haft svårt att älska mig själv - varje dag börjar jag numera med att tacka mig själv och tänka: Jag är bra! Jag gör det jag ska! Jag är fantastisk!     Förlåtelse Jag har lättare att förlåta andra personer än mig själv - även om jag har lite taggar från både här och där att försöka plocka ur, titta på, förlåta och vandra vidare... Vad önskar jag ogjort? Vad är det jag ska förlåta mig själv för? Det är en hel del, har jag upptäckt, i morse "poppade" ett par nya saker upp... sådant som jag varit missnöjd med, sådant jag lämnat obearbetat och rusat vidare... Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Jag vill titta och reflektera vad det är jag önskar ogjort. Jag vill lämna det bakom mig och acceptera att jag gjorde som jag gjorde utifrån den situation som då rådde. Därefter borde jag väl kunna förlåta mig själv! Det enda som är viktigt är HÄR och NU! Detta är inte lätt...

Tillbaka

23 augusti
Det har visat sig att min sjukförsäkring började gälla efter 90 dagar och jag får försäkringspengar varje månad resten av sjukskrivningen (1750 kr i max 36 månader). Dessutom får jag tillbaka skattepengar och semesterpengar denna månad! För en gångs skull kan och ska vi unna oss några guldkorn! Härligt!!!!!!

Jag ägnar mycket tid åt att ändra livsstil, tankar och livsföring. Detta ser jag som livsnödvändigt, jag vill fortsätta att leva (för det är ju så underbart...) och fortsätta vara frisk - och då måste jag tänka om!

Jag har kommit en bit på vägen:

Meningen med livet är inte att kämpa och vara duktig
Jag ska leva i helhet och öppna mig för kärlek och förlåtelse både vad gäller mig själv och andra
Jag är inte ensam - jag är en del i "alltet" - Anden/Bubblan/Universum...
Jag består av kropp, själ och ande. Dessa delar samverkar och samarbetar.
Jag (egot Gunilla) följer med i livets strömmar och vet att allt är som det ska och att jag gör det jag ska!

Denna förändring behöver ta den tid den tar och jag bearbetar mina tankar i min bröstdagbok. Mats, familjen och mina vänner ställer villigt upp och ger sina synpunkter, dagligen får jag underbara mail och meditation, dans och reki är också viktigt!
Jag vet inte vad detta kommer att leda till, jag tar ett steg i taget och grubblar vidare...

Jag skapar mitt liv!

"Jag lever varje dag för att skapa mitt liv,
inte för att upptäcka det!"

HÄR och NU
Jag tror att jag skapar min egen verklighet "här och nu" genom mina tankar och handlingar. I "samtal med Gud" av Neale Donald Walsch står det bl a om detta (s 119 -). Jag både citerar och tolkar med mina egna ord:

Livet är en skapelse, inte en upptäckt!

Skapelseprocessen (dvs skapelsen av min verklighet - mitt eget liv...) innefattar vetande.
"Detta är absolut tro, bortom att hoppas. Detta är säkert vetande. Därför innefattar handlingens del av skapandet alltid vetande. Det är en instinktiv klarhet, en fullständig visshet, en total acceptans av verkligheten i något."

Tanke, ord och handling
Jag skapar med tankarna, med orden och med handlingarna. De är de verktyg jag behöver.
 - när jag tänker skapar jag min inre själsliga värld
 - tankar som jag pratar och skriver om skapar mitt ego (Gunilla)
 - tankar som jag talar om och gör blir min verklighet

Jag tror att allt är möjligt!
Jag tror att det är så enkelt... och svårt... att sluta kämpa, tvivla och hoppas och i stället följa med, tänka efter och veta att allt är som det ska!

Jag ska tänka:
Jag är frisk i stället för Jag hoppas att jag är frisk...
Jag gör det jag ska i stället för Gjorde jag nu rätt...
Jag är fantastisk i stället för Jag kunde ha gjort det bättre...

Nu ska jag skapa min dag!!!!

Mats ringde från båten när den gick från Göteborg igår. Resan ner hade gått bra men de skulle reparera Lasses motorcykel under båtresan... Jag ska försöka nå Mats mobil i kväll... De har mina tankar hela tiden!

Åsa kom hem vid 14-tiden. De hade haft det bra men hon är trött...
Jag har köpt nya skor, mat, vin, massor av godis och snart ska vi göra fredagskväll.
I morgon kommer barnens kusin Anna hit och på söndag flyttar Åsa till sin pappa.

Tillbaka

Jag är nöjd med den gårdag jag skapade. Värmen och trötthet gör att tempot är lågt. Trots det fick jag gjort en hel del ärenden. Jag lagade god middag, satt ute på verandan i skuggan och bara var, arbetade en del i Photoshop (bildhanteringsverktyg i datorn- det är så kul!) och promenerade med Bubba som verkar trivas hos oss. På kvällen tittade Åsa och jag på "En riddares historia" och Elin såg "Lilja 4 ever". Hon blev upprörd och engagerad av filmen - den var bra men mycket tragisk.

Nu är mina bihålor återställda, magen så gott som lugn och jag tror att håret på huvudet börjat växa igen... (och utslagen har gett med sig)
Jag har drömt häftiga drömmar några nätter nu. Jag har svårt att minnas i efterhand men några tydliga bilder har stannat i mitt huvud:
En mycket lycklig blond kvinna/flicka kommer rusande mot mig - jag tror att det är jag.
En hand med medeltida kläder sticker ut från en soffa (jag ser det från golvperspektiv) och tappar ett mycket viktig papper - handen greppar efter pappret när det dalar mot golvet.

Ur mail och gästbok:

"Din bröstdagbok, som på intet vis begränsar sig till bröstet, ger mig återigen kraft och stöd, för där finns all den klokhet jag brukar veta om innan bristen på självtillit tar överhand."

--------------------------------------------------

Tillbaka

Fortsättning