Dag 14 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Förkylningen har lugnat sig, jag känner mig redan bättre! Igår kände jag som jag även gjort tidigare behandlingar: det vände - kroppen tog kontrollen över cellgifternas (bi)verkningar! Det var SISTA gången vi behövde tampas med gifterna!! Nu har vi segrat!!!
Jag kände en glädje som jag länge saknat. Mats sa att mina ögon lyste med ett nytt sken...

Idag ska båda flickorna till tandläkarspecialisten. De ska få tandställningar men har fått köa sedan vi flyttade hit. Åsa har gjort sin operation av halsmandlarna som skulle ske innan regleringen.
 

Ingela undrar i mitt scriptboard om jag samlar på änglar. Nej, det gör jag inte. Efter min upplevelse och mitt accepterande av Doris och Gudrun, som jag kallar andar, har jag däremot fått ett antal underbara änglar av några vänner...
Så här har jag skrivit tidigare:
En del föredrar kanske att kalla henne ängel, andra kanske kallar det inre dialog.
Ängel är för mig ett synligt sändebud från Gud. Jag har inte mött någon Gud i min inre värld, inte heller någon ängel. Jag har mött "anden" Doris.
Det stör mig att de flesta änglar som visas i dessa sammanhang verkar ha samma skönhetsideal som modeindustrin. Smala, unga och kroppsfixerade. Om det finns änglar, så hoppas jag att de ser ut som folk gör mest och att deras inre skönhet syns - det är det enda viktiga!

Ulla och Ann Catrin har gett mig änglar som inte följer det traditionella skönhetsidealet!
Tack för det!!! De har fått hedersplatser i mitt hem!

 
Tillbaka

 

2 november - Dag 15
Båtbilderna är tagna av Mats Sjöbom, sommaren 2002.

Jag kände mig bättre igår, förkylningen hade lugnat ner sig. Barnen fick tider för insättning av tandställning. Nu väntar flera års tandregleringar.
Vi handlade inför helgen och på kvällen gick vi ut och tog en öl med några av Badibas körmedlemmar. Det var jättetrevligt!! Vi kom hem tidigt och Elin var för en gångs skull ensam hemma. Åsa spelade bandymatch och sov därefter över hon en kompis.

Dag 15 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Tidigare har jag i detta skede börjat förbereda mig inför nästa behandling som skedde dag 21. Det var gruvsamt och krävde mycket energi. Nu inser jag hur skönt det är att slippa det!!!
Tröttheten och svagheten är påtaglig. Jag kan inte gå fort eller långt. Sällan kan jag hålla mig vaken efter kl 9 på kvällen trots att jag sover och vilar under dagen...

Idag ska jag försöka hitta en Pumpa som flickorna ska göra i ordning. Mats har haft en lammbog i ugnen i natt och vi ska äta familjemiddag ikväll. Förhoppningsvis tar vi en lite längre promenad också...
Nu på morgonen skiner solen!

Flickorna stack ner på stan en stund. Mats, Bubba och jag tog en promenad, i klar gnistrande luft, runt Stångtjärn. Härligt!!!
Nu ska jag ta mig ett bubbelbad...

 Tillbaka

 

3 november - Dag 16
Britt-Marie, en ny bekantskap som också har opererats för bröstcancer, mailar:
"Hej Gunilla! Jag läser din dagbok idag, 15 dagar efter din sista behandling. Att läsa dina rader ger mej styrka, mod och förtröstan. En dag snart kommer jag att kunna säga:  det värsta är över.
Jag ska in på min andra behandling på måndag och jag hoppas denna gång ska gå bättre. Ska få mer anti-illamående och kräk tabletter.
Tänk Gunilla, nu har du kämpat så länge och jag tänker på dej och hoppas din återhämtning kommer att gå bra. Du har ju strålningen kvar innan du är helt klar men hoppfullt blir den inte så besvärlig.
Livet är så skört.  Men så värt att leva. När man går igenom kriser i livet är man ju mest sårbar och då måste man ta hand om sig själv. Någon klok person sa att i svåra tider ska man alltid försöka ha något vackert i hjärtat. Jag försöker att njuta av det vackra varje dag, skönheten i naturen, den ro och stillhet som meditation och musik ger mig och den fantastiska känsla som infinner sig när man har familj och vänner omkring sig och kan skratta tillsammans! Att bekymra sej för morgondagen förstör ju något av detta vackra i livet så jag försöker att inte tänka på otäcka saker som kanske kommer att hända, inte alltid lätt men väl så viktigt att försöka. "


Ann Catrin mailar:
"Roligt att du gillade den senaste ängeln också. Det är just pga det överflöd av sockersöta, fotomodellsliknande änglar som finns som jag kände att jag ville skicka dig de här trinda, alternativa änglarna som s.a.s. har en vacker insida och därför blir helt oemotståndliga. Att Doris är en ande, en kraft och inte en ängel med vingar är helt klart för mig också. Hur hon ser ut (om hon ens har vad vi menar med utseende) kanske du aldrig får veta men det är ju helt oviktigt. Huvudsaken är att hon finns där för dig.
Härligt att du känt att det vänt och att kroppen tagit kommandot över gifterna nu. Från och med nu går det bara uppåt, du blir allt mer fri från gifterna och bygger upp istället för att riva ner var tredje vecka. Men det är klart att det kommer att ta tid och att du kommer att få känslomässiga bakslag eftersom det inte går så fort som du skulle önska. Även när man är fullt frisk deppar man ju ihop av ingen anledning alls och tycker att det är tråkigt, långsamt, tröttsamt att leva överhuvudtaget."

Vi hade en skön Allhelgonadag. Spelade Yatzi, åt gott, tittade på TV och umgicks hela familjen. Med tonåringar blir det alltmer sällan som hela familjen är samlad.

Dag 16 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Tröttheten är nästan skrämmande, dessutom känner jag mig mer förvirrad än vanligt. Antagligen är befrielsen från cellgifterna en av orsakerna, jag andas ut efter ett halvt års anspänning. Jag gör det enda jag kan, följer mina behov, "virrar på" och sover så mycket som möjligt...
Magen är fortfarande lite orolig. Det sista av ögonbrynen håller på att falla. Jag gör fr o m idag uppehåll med Waranet (blodförtunnande medicin) för att ingreppet på onsdag ska gå lättare. Jag ska därefter fortsätta med Waran t o m den 12 december.

Eftermiddag:
Ytterligare en lugn dag...
Vi sov länge, flickorna pluggade inför de prov de har i morgon, Mats packade ihop sitt och åkte till Lövåsen efter att ha hälsat på Banji hos Lasse och Anna. Bubba stannade här.
Jag är mycket trött och blir lätt sorgsen av det. Humöret vände framåt dagen - jag försöker plocka fram glädjen och barnet i mig.

Jag har uppdaterat sidorna om Själ och Ande och fortsätter med Kropp och sjukvård...

Tack Britt-Marie och så härligt att din andra FEC-behandling gick bra!! Vilken fin dikt! Jag ersätter ordet Gud med anden:
"Må du lära dig att betrakta dig själv med samma glädje, stolthet och
förväntning som Anden betraktar dig i varje ögonblick."

Så är det dagen för dosborttagning...
Jag ska bli befriad från denna dosa som gett mig blodproppar och mycket besvär. Den har dessutom gjort att jag känner mig ännu mer deformerad. På ena sidan ett deformerat bröst, på andra sidan en dosa och slang... Så småningom accepterade kroppen dosan och jag har fått 6 FEC-behandlingar genom den. Den har alltså underlättat behandlingarna och varit till hjälp också.
Nu ska jag bli av med den och slipper äta Waran för att motverka nya blodproppar! Det ska bli befriande och skönt!

Jag tar Mats hårt i handen och känner Doris, Gudrun och tankekraft från er!

Det ska bli så skönt
och kommer att gå så bra!

Oj så rädd jag var - men det gick jättebra!!!!!!!!!!!!!!
Vi kom till sjukhuset  kl 14.45, alltså i god tid. De hade en övning och hela sjukhuset gick på reservkraft några timmar...
Jag blev direkt omhändertagen av två förstående sköterskor och fick gå in i ett rum på själva kirurgmottagningen. De undrade om 2 sjuksköterskeelever fick vara med (det fick de gärna) och berättade för mig hur det hela skulle gå till. Jag berättade hur rädd jag var. Jag tog av mig på överkroppen och la mig på sängen. Först fick jag bedövning - vanlig tandläkarbedövning. Det sticker och spänner men är ingen fara. Jag blev tvättad och de satte ett grönt skynke framför ansiktet så att jag slapp se vad de gjorde. Mats satt vid högra sidan och höll mig i handen hela tiden!
Jag var skiträdd, skakade i kroppen men försökte bejaka rädslan samtidigt som jag plockade fram känslan att "Allt är som det ska!"
Ingreppet tog inte lång tid. Läkaren var ganska hårdhänt men jag kände bara trycket! Jag kände hur han skar, bände, drog och sydde men det gjorde definitivt inte ont... Stämningen var avslappnad och skämtsam. Fläktsystemet fungerade inte så vi blev alla lite överhettade.
Jag låg kvar en stund efteråt och en av sköterskorna stannade kvar och pratade. Kl 15.40 var jag påklädd, stod på benen och lämnade ett visitkort till min hemsida innan vi gick därifrån.
Vi gick ner till andaktsrummet och jag tände ett ljus för oss alla!!! Jag kände en oerhörd lättnad och tacksamhet. Nu kan jag sätta punkt för denna del av behandlingen!!!!!!!!!!!!!!!
Kl 16.15 var jag hemma igen.

7 november - Dag 20
Jag har fokuserat på borttagningen av dosan och den 6 november, så i gårkväll och nu på morgonen känns det som jag befinner mig i ett tomrum. Vad ska jag nu göra?

Förutom dosborttagning, tog jag igår en skogspromenad med Bubba och Anita. Jag mediterade och reikade "ordentligare" än vanligt. Mats och jag gick ut och åt pizza och promenerade innan vi åkte till sjukhuset. På kvällen hade vi körträning och vi ska nästa vecka spela in en CD...

Mats var på ett sprudlande humör, jag tror att även han var lättad och glad över att allt gått bra och att dosan är borttagen... Jag är så oerhört tacksam och lycklig över att han finns och är den han är! Tack!!

Dag 19 och 20 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Igår var det borttagningen av dosan som tog all kraft. Bedövningen släppte efter hand och jag åt några alvedon, det smärtade inte mycket men ett långt ärr med 12 stygn borde ju kännas lite. Jag har ett tryckförband mot den grop som bildats där dosan suttit. Det ska tas bort idag. Jag tål inte vissa plåster och det blev rött och kliade igår så vi böt plåster på tryckförbandet. Stygnen ska tas bort efter 12 dagar.
Jag återupptog waranätandet igår och ska ha kontakt med vårdcentralen idag för att veta när nästa PK-prov ska tas.
Det gick bra att sova men inte på den sida ärret är. Nu på morgonen stramar och kliar det och i vissa lägen gör det ont.

Idag planerar jag att promenera med Bubba och Anita igen.

Jag känner mig nöjd med mig själv och gårdagen. Jag accepterade att jag var rädd och försökte tillåta och möta rädslan. Doris var närvarande - det är hon alltid men extra mycket och tydligt igår. Tankekraften fanns där också. Idag känner jag att jag är spänd i axlarna. Jag ska försöka att vara avspänd idag - det är lite svårt med vänster arm/axel eftersom såret spänner vid vissa rörelser.

Tillbaka

8 november - Dag 21

Ann Catrin mailar:
"Så skönt att allt gick bra och att den jävla porten är borta! Inte konstigt om du är trött nu eftersom du hela tiden måste omorientera dig till det nya livet dels efter cellgifterna, dels efter porten och snart mitt uppe i strålningen. Det är jättebra att du går dina promenader och sköter om dig så bra. Du är otrolig, tycker jag!"

Det blev ingen promenad med Anita igår. Jag var slut och deppig och ville bara ligga i soffan och tycka synd om mig själv. Där stannade jag större delen av dagen. Framåt eftermiddagen började positiva tankar dyka upp och jag piggnade till.
Jag pratade i telefon med min arbetskompis Maria som väntar sitt tredje barn och nu har påbörjat sin barnledighet. Mamma och pappa, kusin Eva och mostrarna hade urnsättning av mormor och Ingegerd igår och jag fick en rapport av mamma. Karin, min syster, mailade och berättade att hon har börjat arbeta och flyttat in i sitt hus i Havanna.

Dag 21 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Om jag skulle fortsatt med cellgiftbehandlingarna skulle jag fått en ny behandling idag! Så det är från och med nu som jag kommer att må bättre än jag gjort sedan i somras då jag gjorde uppehåll i behandlingen...
Glädjen och befrielsen vill inte infinna sig - lite försiktigt i korta ögonblick infinner sig en ny känsla. Det är säkert som Ann Catrin säger, att jag måste omorientera mig - och det får ta sin tid!
När vi kom till sjukhuset i onsdags infann sig äckelsmaken i munnen... snacka om betingade reaktioner...

Jag har fått ett jättefint mail från min "stand-in", Malin, på jobbet:
"Nu bara måste jag ge mig till känna eftersom jag inte bara läser din hemsida med jämna mellanrum utan faktiskt också delar en del av ditt liv för tillfället... Jag sitter i din jobbstol, tittar på dina kossor på väggen och kikar till dina fnissiga glada döttrar på fotot i hyllan ibland!
Jag måste vara den enda personen i hela världen som är "glad" att du blev sjuk......
Men det har faktiskt givit mig så mkt eftersom jag fått låna dina härliga jobbarkompisar och dessutom fått utvecklas genom att göra dina arbetsuppgifter! Tack för det Gunilla, jag jobbar och njuter! ;D
Men nu känns det så skööönt att förlora jobbet om några månader eller så... eftersom det betyder att du har gått igenom din kris och står stark på andra sidan. Mina lånade kollegor får tillbaks en härlig kvinna som jag vet att de längtat mycket efter!
Själv är jag dessutom jätteglad för att ha fått tillfälle att lära känna dig genom hemsidan, och då inte bara din tuffa kamp, utan allt annat som du varit med om och delar med dig av:
Självkännedom, konstnärlighet, skönhet, poesi, livserfarenhet, andlighet - ja allt som ett vackert liv består av. Jag hoppas själv få ihop ett lika brokigt lapptäcke med tiden, mmm."

Ann Catrin mailar igen:
"Det är klart att du är både ledsen, tom och förvirrad nu.
Så länge som du sett fram emot att bli klar med de krävande cellgiftsbehandlingarna och den jävla porten och nu när det är gjort spelar varken violiner i himlen eller har världen blivit vackrare.
Det är grå november därute, du är fortfarande trött och skallig och en stor del av behandlingen återstår som i sig blir arbetsam och dessutom tillför nya jobbiga moment pga all logistik den medför. Resa fram och tillbaka eller bo hos mig vilket betyder fixa, fixa, fixa för flickorna även om de är otroligt duktiga på att ta hand om sig - men de är ju faktiskt barn (förlåt Elin och Åsa men enligt svensk lag är man barn tills man fyllt 18...) som behöver vuxenstöd.
En känsla av "Is that all there is?, varför känner jag mig inte mer uppåt, starkare, piggare nu när helvetet till stor del är över och den äckliga, symbolbärande porten är borta?" kanske flyter omkring i ditt sinne. Jag skulle tro att det också kan finnas en underliggande, kanske omedveten oro om hur allt detta ska utfalla - är du frisk sedan eller är det bara tillfälligt innan någon ny katastrof inträffar? (Klart du är frisk, Doris har väl annat att göra än att bara vara med dig!!!)
Dessutom tror jag att det här med omorienteringen jag skrev om förut kommer att fortsätta även efter strålningen och när du börjar jobba igen för det är först då du kan börja se vem du är och vad du vill , då när du är tillbaka i dina normala rutiner och möter krav, förväntningar, beteenden från förr s.a.s. Du kommer att möta den "gamla Gunillas" värld med nya erfarenheter och insikter som gör att du kommer att omvärdera mycket under lång tid.
Men det blir ju bara spännande och intressant fast energikrävande så det kan du försöka dig på att se fram emot!
...hon är fantastisk att hitta orden....
Hon fortsätter:
"Jag tycker det var bra att du låg på soffan och tyckte synd om dig och inte släpade dig ut på promenad för att "vara duktig". "Vara duktig" ska du och alla vi andra inte längre hålla på med, det har vi ju bestämt.

Dagboken medför en massa positiva saker för alla oss som följer den, sånt man inte kunnat räkna ut i förväg. Jag hoppas att vi kan få till ett knytkalas på försommaren för jag vill verkligen träffa alla som nu är införlivade i min bekantskapskrets fast jag aldrig sett dem eller ens vet vad de heter i efternamn eller var de bor eller hur gamla de är eller..."
 

Tillbaka

9 november - Dag 22
Ann Catrin satte som vanligt ord på det jag känner och vill säga.
Under gårdagen slappnade jag av alltmer. Mats for och hämtade Banji, vi helghandlade och hade sedan en lugn hemmakväll. Klockan 00.00 promenerade vi för att möta Åsa och Loridana som varit på fest. Vi fick en skön nattpromenad i vit snö som lyser upp nattmörkret. Elin kom hem med nattbussen klockan 1.

Min husläkare hade varit sjuk hela veckan men ringde igår när han kommit till jobbet och fått min mail. Han tyckte att vi hade tagit bra beslut men trodde att kirurgen skulle ha ordinerat ny Warankur. Som vanligt är det katastrofalt dålig kontakt läkare och avdelningar emellan. Hade jag själv inte tagit initiativ så hade jag ätit waran när jag kom för att ta bort dosan och frågan är om det gått att göra då...

Dag 22 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Ärret efter dosan har slutat att besvära. På min tumnagel ser jag nu 5 tydliga vita streck - ett streck per cellgiftbehandling. Nagelband och naglar är fortfarande sköra och hårda. Magen arbetar mot att bli normal igen- men ännu är den inte klar. Tårvätskan i ögonen är tillbaka och ögonen känns om vanligt igen.

Inatt är det första natten på mycket länge som jag sovit riktigt djupt och gott!!

Idag ska vi åka till flygfältet för att titta på en tävling och sedan vidare till Grytnäs utanför Avesta för att hämta den ljudutrustning vi ska använda vid inspelningen av Badibas CD på onsdag.

Ikväll ska vi göra festmiddag för att fira att jag slipper äckelsmaken för första gången på 4 månader!

Tillbaka

10 november - Dag 23
Gårdagen färgades av Elins sorg... Tomas och hon har gjort slut och hon var mycket ledsen!
Livet har sin gång och mina barns liv är deras, min inverkan är minimal. Så jag har kommit till det stadiet - när jag bara kan finnas där för tröst, som samtalspartner och med en och annan kram.

Det var grått och snögloppade hela dagen, trist och tungt väder. Trots det flög några entusiaster på Säters flygfält och vi tittade på en stund.
Mats lagade lammstek och skivad potatis i ugn. Jag gjorde mormors chokladpudding och vi åt alla tillsammans. För en gångs skull var alla hemma och jag njöt av både mat och sällskap. Att ha hela familjen samlad för en festmåltid kändes härligt!
Banji är hos oss över helgen, hon ska tillbaka till hästfarmen efter helgen. Vi konstaterar att hon är gammal - hennes ögon visar en gammal och trött hund. Bubba tycker att detta är hans hem och visar ett litet försiktigt revirbeteende inför sin mamma.

Idag ska flickorna flytta till sin pappa, Elin för en vecka och Åsa för två.
 

Det kom ett mail:
"Hej Gunilla!
 Jag har inte mått så bra i några dagar men din dagbok och bröstcancerforum har jag ändå läst. Jag tycker forumet är en underbar plats att få hjälp om man undrar över något, fast ibland känns det nästan skrämmande mycket information. Som detta med rädslan för återfall. Jag är ju nu mitt i min behandling och törs inte tänka tanken på att få genomgå allt detta ännu en gång. Jag märker att även du har dessa tankar och visst är det för hemskt att vi som genomgått allt detta ska behöva oroa oss för det! Nu tänker jag inte så mycket på det och inte du heller tror jag, det är trots allt bättre att ta en dag i taget och försöka leva varje dag till fullo. CARPE DIEM!

Men ibland är det ok att inte må bra, man måste få tillåta sig att ha dåliga dagar, gråta, skrika och sörja , våra känslor är nog så viktiga att bejaka, annars poppar de upp så småningom som ett infekterat sår någon annanstans i kroppen!
Att skapa harmoni i både kropp, psyke och själ, det är ju vad du försökt mitt uppe i din sjukdom. Ingen lätt uppgift. Lättare vore ju att bara ge upp till sjukdomen och ligga ner och låta alla experter ta över och bara tycka synd om sej själv. Nej jag tror hellre på din metod: jobba med sig själv kroppsligt och andligt och släpp in alla Dorisar som kommer ens väg i sitt liv. Det spelar ingen roll vem man får hjälp av, sträcker man ut handen så finns det någon som tar den och ger oss det stöd vi behöver. Vårt outforskade inre är en källa till insikt och självhjälp. Det tror jag på, och jag tror att passivitet är vår värsta fiende!
Kämpa på Gunilla, du är en underbar kvinna som ger inspiration till så många!"

Dag 23 efter sista cellgiftsbehandlingen:
Jag har lite muskelvärk, mest i fingrarna. Jag har nu sovit mycket bra i två nätter! Vänster öga krånglar igen.
Har frostat av frysen och märker tydligt hur svag jag fortfarande är...
Det hettar under mina fötter sedan flera veckor tillbaka. Rätt som det är börjar det bränna...

Tillbaka

Fortsättning