Ulla är en dagboksläsare och det dröjde innan hon hörde av sig. Jag är så glad för att hon gjorde det
och vi har mailat ett tag, jag har även citerat henne ibland.
Igår kom ett brev med en liten fint inslagen present - en
ask med "Goda ord från din ängel"! Jag har scannat in några av dem här på
sidan så att även ni får ta del av dem...
TACK Ulla!! Jag blev så Glad!!!!
Ur ett mail:
"Visst var det en synnerligen god idé med en Dagboksfest!?!? Ett knytkalas
(förstås) någon gång på försommaren.
På något vis blir man ju berörd av alla som skriver i Scriptboardet och
med vetskap om att ännu många fler håller direktkontakt med dig så hissnar
man när man inser vilket medmänsklighetens nätverk vi alla är med i
och hur många fantastiska människor det finns!"
Mats och Bubba för till Lövåsen igår. Åsa var förkyld och
stannade hemma från skolan.
Ikeabokhyllorna blev ihopsatta och idag ska jag förutom PK-prov, promenad
med Anita och frigörande dans försöka få vardagsrumsbokhyllan i ordning...
Jag fortsätter att må bra
förutom att min mage är orolig. Det var vardagsmat förr i tiden, nu blir
jag förvånad. Vi får se hur det utvecklar sig...
Nu ligger jag tvåa i
tjejringstoppen!!
Ord och tanke
Jag har blivit medveten om att jag ofta vaknar med negativa tankar och
lite olust.
Varför gör
jag det? När jag väl vaknat så sitter
känslan kvar ett tag.
Eftersom jag tror att orden och tanken har stor betydelse har jag börjat
tänka en positiv "ramsa" varje morgon:
Jag är hel, kärleksfull, förlåtande och
frisk!
Att få livet att bli en helhet är
svårt men jag tycker att jag nu hittat en jämvikt. Barnen, Mats och jag
själv får utrymme... (Frågan är hur jag även ska få plats med arbetet...)
Jag vill älska mig själv och andra eftersom jag tror att kärleken är
oändlig och börjar hos mig själv.
Genom att förlåta mig själv och andra kan jag gå vidare och leva i NU:et,
det är det enda viktiga. Jag har börjat famla mig framåt i förlåtandet och
det går riktigt bra!
Jag är frisk - cancern är bortopererad. Min kropp reagerar på mina
behandlingar, men jag kan inte kalla det att vara sjuk. Min kropp är stark
och sund!
Det fungerar riktigt bra att
tänka så - dagen börjar genast mycket bättre. Fast ibland, som i morse,
tar de negativa tankarna över. Idag var det en dröm som satte igång det
hela...
Det var skönt att promenera
med Anita i det snöblandade regnet trots vädret. Min mage fortsatte att
bråka så jag ställde in den frigörande dansen. Vågade inte sitta i bilen
med orolig mage... synd, för jag hade behövt dansen! Jag fick också ont i
kroppen. Det är inte ovanligt att cellgifterna ger muskel- och ledvärk upp
till ett år efter behandlingen. Fast jag tror att det kan vara ett nytt
virus...
Tomas kom och åt middag med oss. Jag gjorde om mina
gallerisidor och la ut en ny
månadsbild.
Idag går Åsa till skolan igen, hennes förkylning har
börjat ge med sig!
Jag har sovit jättegott utan otäcka drömmar och vaknade med positiva
tankar! Så jag ser fram emot en ny och BRA dag!
Jag ligger nu etta på Tjejringstoppen!! Kul!!!
Gudrun - budbäraren
Jag har kontakt med ytterligare en ande, Gudrun. Hon
har kommit till mig i perioder och jag har inte förstått hennes roll. Från
början var det Mats som fick hennes namn och hon vandrade mellan oss.
När mormor dött dök Gudrun upp - jag fick veta att mormor var förvirrad
och inte funnit sig i döden. Jag försökte skicka henne tankar att hon
skulle känna sig nöjd med att vara befriad från sin gamla slitna kropp och
slå sig till ro...
Vid klockringningen var mormor närvarande. Hon deltog i vår sorg och
accepterade då att hon var död och slog sig till ro fick jag veta.
Därefter
lämnade
Gudrun mig igen. Då
förstod jag Gudruns roll.
Hon är budbärare...
När jag senare fick se mormors kropp och höra Eva berätta om hur hennes
själ lämnade kroppen innan hon dog, kändes det bra. Där låg hennes
underbara gamla och slitna kropp och hade gjort sitt - nu får anden/själen
Agda vandra vidare och jag har börjat tro att vi kommer att återfödas...
Tack Gudrun! Du har hjälpt mig i mitt
sorgearbete efter mormor!
Jag har utökat Kropp och
Sjukvårdsavdelningen med texter om
operationen.
Eftermiddag:
Anita bjöd på lunch tillsammans med henne och Christine. Jag
promenerade fram och tillbaka så jag fick mig lite frisk luft...
Åsa kom hem från skolan med en plundrad cykel. Framdäcket var helt
borttaget och ventilen borta från bakdäcket... Usch så onödigt!!!!
Idag mår jag mycket bättre men har lite ont i kroppen. Jag har i alla fall
lyckats röja det värsta i vardagsrummet och de nya hyllorna är på plats.
Nu ska jag vila mig för att orka med gospelkören ikväll!
Ur ett mail: "Det känns som om du och jag borde prata lite mer om andlighet,
skyddsänglar och reinkarnation. Allt det du har skrivit om är sådant som
jag upplevt eller funderat på, men inte "vågat" prata med någon om. Mamma
har velat att jag ska ta tag i det för hon är övertygad om att jag har
"kontakter" men jag har aldrig tordats ge mig in i det. Men nu när jag har
läst din dagbok så har jag börjat fundera mer och det känns bra när någon
annan också har upplevelser av samma slag. Det är alltså inte jag som är
knäpp, och om jag är det så känns det bra att du i sådana fall också är
det... :-)"
Jaana mailar:
"Jag har bäddat ner din ros inför vintern. Den har fått ett lager med
ny jord kring rötterna samt lite ris och löv som täckning över det, så nu
ska den nog sova gott hoppas jag. Än är den grön och fin, den är rätt
tålig så de köldknäppar som varit har hittills inte lämnat några spår."
17 oktober
Jag tvekade innan jag skrev om Doris i bröstdagboken. Det
är svårt att veta vad det handlar om, att sätta ord på och berätta för
andra. Vem som helst kan avfärda det eftersom jag inte kan bevisa
något...
och naturligtvis har jag tvivlat - är det något jag bara inbillar mig
eller...
Mina "upplevelser" är så starka och tydliga att jag varken kan förneka
eller vägra tro på dem! De blir tydligare ju öppnare jag är!
Till slut bestämde jag mig för att dela med mig av MINA
upplevelser. Jag vet vad jag vet och det är det enda viktiga för mig!
Det är upp till var och en att
avfärda eller acceptera det.
Några har hört av sig och berättat att de har haft liknande
upplevelser - det känns extra roligt eftersom jag
tidigare inte pratat om detta med någon
annan än Mats och Ann Catrin !
Ur gårdagens mail:
"Det är alltså inte jag som är knäpp, och om jag är det så känns det bra
att du i sådana fall också är det... :-)"
Visst riskerar jag att bli stämplad som tokig eller kan bli avfärdad
som förvirrad pga cancerbehandlingen. Det är kanske därför jag törs skriva
om det. Vem anklagar en cancersjuk för att vara tokig? Det är illåtet att
vara lite "kufisk" i min situation... Hittills har jag bara mött respekt -
tvivlande, accepterande och avfärdande respekt.. och en hel del
nyfikenhet... Det känns bra!
Gårdagen var bra! Lite muskelvärk har jag fortfarande men
magen har lugnat ner sig. Gospelkören på kvällen var som vanligt - härlig.
Vi ska uppträda i Långshyttan på söndag kväll. Jag har missat flera
träningar men sjunger med så gott jag kan...
Idag ska jag lämna prov inför morgondagens behandling och
på eftermiddagen kommer 4 "tjejer" från jobbet och fikar!
I morgon får jag den sista cellgiftbehandlingen (nr 7)! Åsa fyller 14 år
på söndag och ska firas. På tisdag ska jag till Gävle för ett förberedande
besök inför strålningen. På
onsdag tar barnen och jag tåget ner till Skåne för att
delta i mormors begravning på torsdagen.
Agneta R mailar:
Leenden smittar
De är som flunsan
när någon log mot mig idag
Började jag också le
jag rundade hörnet
Och någon såg mitt flin
När han också log insåg jag
att jag smittat även honom
Jag tänkte på det där leendet
Och sen insåg jag dess värde
Ett enda leende som mitt
Kan resa jorden runt
så om du har ett smil på lut
lämna det inte ensamt utan prut
Starta en epidemi
och infektera världen
I samma stund du fått smilstartaren, bör du skicka honom
vidare
Isotopröntgen
I Amelias bröstbilaga uppmärksammade Mats och
jag att spårmetoden med isotoper inte alls används på alla ställen i
Sverige. Genom denna metod, som används i Falun, tar man bara bort de
lymfkörtlar som behövs och man undviker problem som lymfödem. I mitt fall
räckte det att ta 5 lymfkörtlar och jag har inte haft något som helst
problem med armen efteråt! Efter vad jag förstått blir patienter inte
upplysta om denna metod och ställs aldrig inför valet och blir på så sätt
invalidiserade för resten av livet!!! Det är en skandal!!! Jag har lånat ut min Amelia till mamma så jag kan inte kontrollera de
exakta uppgifterna men återkommer...
Upptäcker att jag är jättenervös inför morgondagen...
det känns onödigt och jag försöker låta bli!
Det känns lite som inför en semester- det är knappt jag står ut att arbeta
de sista dagarna... Istället borde jag känna lättnad och glädje!
18 oktober
Det var härligt att träffa arbetskompisarna igår. Vi fikade och pratade
några timmar och min nervositet minskade.
Mats och Bubba kom hit på kvällen, Åsa skulle ha skjuts till och från
innebandyn och sedan satt vi framför TV:n till rätt sent. Jag har sovit
gott hela natten!
Tro eller veta?
Ann Catrin mailar:
"Jag har tänkt en del på det du skrev om
det som du får uppleva och reaktionen bland oss som får ta del. Du möter
respekt men ibland respekt parad med tvivel och i vissa fall avfärdanden.
Om någon skulle ha sagt till dig för 5 -10 år sedan att du år 2002 på
fullt allvar skulle presentera din skyddsängel Doris för vänkretsen... vad
skulle du ha svarat den personen då? Jag skulle i alla fall ha garvat
läppen av mig för 10 år sedan! 1992 hade jag bara börjat fundera lite över
livet och meningen med allt. Nu, 2002, har jag börjat få till en liten
kontur på min bild av hur tillvaron hänger ihop. Jag blir allt
öppnare för att det finns mer än vad vi känner till men jag är fortfarande
otroligt kritisk till allt som luktar flum, dogmer, sekter etc. Jag tänker
själv och pratar med några få, läser ganska mycket och funderar ännu mer.
Jag har inte haft några stora andliga aha-upplevelser som t.ex.
skyddsängelkontakt. Jag stretar på i tomme s.a.s. men tror på
reinkarnation och att det finns andlig kraft i mig själv och alla andra
och utanför mig själv och alla andra. Kropp, själ och ande - absolut!"
Mycket riktigt!!!!
Jag hade bara för ett par år sedan förklarat mig som förvirrad om jag sett
mig själv idag!
Men livet och jag har förändrats och det är som det är!
Ann Catrin fortsätter med ett citat (Ur Själens fem stadier av Harry R
Mood): "Viljan att tro
När vår båt tuffar uppför tidens flod kommer många av oss till en plats i
livet där vi uppriktigt önskar tro på något som är större än vi själva. I
grund och botten längtar vi efter att tro, det är en mänsklig instinkt. Om
vi inte tillfredsställer detta behov genom att känna vördnad inför en
högre makt så gör vi det genom att skaffa oss en annan passion; politik
eller konst, vårt yrke, basketboll eller kärlek – något, så länge som det
fyller behovet av tro inom oss. Vi är alla födda att tro."
Detta måste jag fundera mer på... För mig gäller det att lyssna inåt och hitta svar, från början gällde
det
atthitta trygghet och
balans när jag fått cancerbeskedet. När jag lyssnade öppnade sig en helt
ny värld för mig med upplevelser som jag aldrig hade kunnat ana...
Det känns inte som att tro - det känns som att veta - men att våga
tro på mig själv och det som inte är möjligt att bevisa...
Jag har funderat mycket på om min hjärna skapar dessa upplevelser för
att jag ska kunna ta mig igenom detta, överleva och stå ut.
Kanske är det så... men vad spelar det för roll?
I detta fall kan jag tala om tro - Jag tror inte att detta är hjärnspöken,
jag tror på att mina upplevelser är verkliga!
Det
känns
numera bra att prata om det med andra. Jag läser även en del, det finns
mycket skrivet om detta. Naturligtvis är det extra intressant med personer
som har haft liknande upplevelser men
...det är mina upplevelser och de svar
jag hittat inom mig som är det viktiga!
Nu ska jag förbereda mig inför sista FEC-behandlingen!
Eftermiddag:
Nu har jag låtit de sista
cellgifterna droppa in i min kropp genom dosan som har gjort sitt...
Jag har varit förvirrad över att jag var så stirrig och nervös både igår
och idag. Idag förstod jag att det inte var behandlingen som oroade mig
utan tomrummet/ovissheten om framtiden. På ett sätt har det varit tryggt
att få cellgifter - tre veckor hemma - cellgifter osv Jag har vetat vad
som gäller, fått stöd av och lärt känna den underbara personalen på
onkologen. Nu är framtiden bara frågetecken!
Margaretha kom och vi satt länge och pratade och hon beskrev mitt
nuvarande tillstånd som att man befinner sig i en sluss mellan två
stadier... Det är en bra beskrivning!
Min kropp fortsätter att klara cellgifterna bra, denna gång fick jag även
medicin för att skydda urinblåsan.
Jaha, vad känner jag då?
Lättnad? Glädje?
Jag tror jag mest känner tomhet och trötthet...
Det är ovisst när dosan ska tas bort. Läkaren Gunilla sa att den skulle
tas bort så fort som möjligt men idag sa Berit att de, i förra veckan på
ett möte, beslutat att dosorna ska sitta kvar tills strålningen är över.
Berit ville att jag skulle diskutera detta med läkaren
i Gävle!
Jag vill bli av med dosan fortast möjligt men beslutade
mig för att acceptera att ta upp det med Gävleläkaren!
Margaretha hade en fantastisk överraskning - Ett foto
på Gudrun!
Där sitter Gudrun, Margarethas vän som dog för något år sedan, i sitt hem
med Margarethas Frans i sitt knä. Hon var Gudmor till Margarethas barn!!!
Jag blev överväldigad och glömde fråga om jag får publicera bilden...
återkommer!
Nu har vi varit på stan och köpt födelsepresent till Åsa
och handlat mat.
Kvällen kommer att bli mycket lugn. Mats kom hit redan igår för att stötta
mig och det gör han på ett fantastiskt sätt! Nu är vi båda kraftlösa och
slut och ska ha en lugn helg!